COUNTRYROCK. Sedan inflytelserika Whiskeytown somnade in någon gång kring millennieskiftet har Ryan Adams sett till att hålla sig sysselsatt. De två första soloalbumen Heartbreaker och Gold kom visserligen i tät följd, men var så välbalanserade att ingen anade vilka löjligt höga varv Ryan Adams var uppe i. Nya Ashes & Fire är det trettonde under eget namn, varav fem tillsammans med kompbandet The Cardinals, och det trettiondenånting om man räknar alla mystiska alias och digitala utgivningar som Adams har lämnat efter sig med samma dödsmättade envetenhet som en smältande snigel som tvingas fly genom en saltöken.
Och då har han ändå hunnit med att ge genrens största drogskallar (Evan Dando) en rejäl match i skörliv, skrivit ett par novellsamlingar och lämnat musiken både i protest mot den stinkande branschen och på grund av en öronsjukdom.
Själv förlorade jag intresset när Adams ynglade av sig som allra värst – inte för att han någonsin slutade skriva fantastiska sånger, utan för att det inte kändes värt besväret att hitta fram till de som var riktigt bra. När jag lyssnar på Ashes & Fire förstår jag att det var fel. Här är han för första gången på länge i fin form från början till slut och varje missat guldkorn från en person som kan balansera Gram Parsons med kompromisslös mjuk pop och en liten, men bara en liten, hint av bredbent rock är en uppenbar tragedi.