Bedårande Borat

Ingen kan ha missat komikern Sacha Baron Cohens turbulenta inverkan på Kazakstans högsta höns med karaktären Borat Sagdiyev. Eftersom de tog för givet att ingen kände till landet och redan hade förfärliga fördomar var de oroliga för att Borats inte helt rumsrena personlighet skulle framstå som representativ.Men kazakerna ska vara stolta. Det här är en lika djupt olustig och gravt störd som vanvettigt rolig film. Och det är inte stenåldersskildringen av Kazakstan som stör. Det är ett annat, större land som får stå med byxorna nere.Eller ja, film och film. Det är egentligen ett gäng sketcher löst knutna kring en ramhandling som går ut på att Borat och hans sidospark Azamat åker till USA för att göra reportage och lära sig mer om deras kultur.Väl där försöker han kindpussa sig igenom en tunnelbanevagn, tvättar ansiktet i toaletten, trakasserar en feministgrupp och gör nummer två i en rabatt framför Trump Towers. Sedan lyckas han ratta in Baywatch på hotell-tv:n och blir betuttad i Pamela Anderson. Resten är ett slags road-movie där Borats väg till Kalifornien, Pamelas hemvist, kantas av bisarra "kulturutbyten".Och det ska verkligen understrykas, en del scener är fullkomligt rubbade och kräver en oerhörd toleransnivå för intolerans. Men det är inte Borats kvinnosyn eller hans närmast autistiska sätt att ta sig an företeelser och människor som är det störande. De utgör i stället Cohens verktyg för att locka fram minst lika sjuka drag hos allsköns typer i det framstående landet i väst. Lite som när Janne Josefsson röjde runt i valstugorna här hemma och lurade fram den frodande smygrasismen.Sen kan man ju fundera över om några scener är mer arrangerade än autentiska.Högst påtaglig är i alla fall den mag- och käkkramp som flera inslag framkallar.