Beethovens nia med tvekan

En vecka hade förflutit sedan uruppförandet den sjunde maj. Och 180 år. 1824 hördes Beethovens nionde symfoni för första gången på Kärntnerthorteatern i Wien. I lördags sjöngs Schillers berömda text i Uppsala universitetsaula.Det var Akademiska kapellet, under sedvanlig ledning av Stefan Karpe, som tog sig an detta mästerverk. För sången stod Uppsala kammarkör samt solisterna Jeanette Bjurling, Marina Dike, Michael Weinius och Marcus Jupither.Till glädjenFör de flesta är Beethovens nia synonymt med sista satsens storartade sångparti där glädjen hyllas i Schillers text An die Freude. Den spänning som infann sig när Karpe höjde taktpinnen inför denna sats andades urladdning. Nu ska vi ge järnet, tycktes de inblandade känna.Kören gjorde en gedigen insats. Kammarkören har verkligen utvecklats de senaste åren sedan man strök ordet student i det gamla namnet Uppsala studentkammarkör. Både variationen i nyanser och textningen sköttes klanderfritt. Sångarna hade heller inga problem att nå ut ända till de bakersta bänkraderna. Enda plumpen i protokollet noterades från en i övrigt skönsjungande sopranstämma som vid ett tillfälle tappade intonationen — och höll fast vid sitt misstag under flera takter vilket blev i det närmaste plågsamt.Även solisterna gjorde bra ifrån sig. Beethoven låter inte någon sjunga ensamt länge nog för att en enskild sångare ska hinna utmärka sig. I stället kunde man notera att de fyra var mycket samstämmiga och perfekt balanserade när de i kvartettform sjöng de rader som har gjort detta stycke till EU:s egen hymn: Alle Menschen werden Brüder (alla mänskor bliva bröder).Njutbar orkesterklangOrkestern eldade på bra. Kapellet visade att det väl behärskar konsten att varva ett känsligt pianissimo — som när det välkända temat inleds i cello- och kontrabasstämmorna — med ett varmt forte sedan musiken har byggts upp. Med samtidighet i attacker och djup i klangen frambringades toner till för att njutas.Desto tråkigare att så lite av detta hördes i symfonins första tre satser. Vid flera tillfällen tappade stora delar av blåset tempo så att Karpe på pulten fick slita hårt när han ville göra en dragning. Även intonationen lämnade stundtals en hel del övrigt att önska, liksom nyanserna. Av det "lilla majestätiska" (un poco maestoso) som föreskrivs i första satsen märktes inte mycket.Behållningen fram till slutkören bestod av att få höra en träblåssektion som var samspelt och välklingande. Inte minst utmärkte sig fagottstämman med runda toner och härliga fraser. Tack för det!