– Jag har länge velat skriva om Turkiet i en skönlitterär form, säger 41-åriga Helin Sahin, som till vardags jobbar på Olof Palme International Center i Stockholm.
Där arbetar hon med frågor som rör Turkiet, landet hon en gång flydde från och som hon tidvis varit bosatt i på senare år. Nu kan hon också titulera sig författare. ”Minnesstädningen” kom ut helt nyligen och recenserades i lördags i Upsala Nya Tidning.
Att Helin Sahin valde att skildra det för många okända folkmordet i Dersim, en provins i det inre av Turkiet, för 80 år sedan är egentligen inte så märkligt. Helin Sahins familj tillhör nämligen minoritetsgruppen kirmandj-aleviterna som i slutet av 30-talet inte ville inordna sig i den unga republiken Turkiets järnhårda krav på ett land, ett folk, ett språk. De tog till vapen och fick betala dyrt för sitt motstånd. Omkring 70 000 människor dödades, de flesta civila. Det övervåld och den brutalitet som Helin Sahin detaljerat beskriver trotsar all beskrivning.
– När den militära operationen var över skulle allt falla i glömska. Kirmandjer och kurmancer, som lokalbefolkningen kallar sig själva, förbjöds att tala om massakrerna. Gator och torg fick nya namn som passade den turkiska centralmakten. Många platser namngavs efter president Atatürk. Men alla försök att låta minnena förblekna fick motsatt effekt. För hur skulle man nånsin kunna glömma vad som hänt när vägar och broar fick namn efter de ansvariga för våldet? säger Helin Sahin.
Citatet ”Bara det som är glömt kan bli ihågkommet” hittade hon i arkeologen Ann-Mari Hållans Stenholms bok ”Fornminnen”.
– Orden beskriver bokens tema bra, därför valde jag dem som förord.
Hur kan det komma sig att ett folkmord av den här storleken varit så okänt?
– Det skedde i skymundan och den turkiska statens strategi att täcka över och tysta ned händelserna lyckades, både i Turkiet och omvärlden, säger Helin Sahin.
Under alla år som gått har det varit tabu att tala öppet om Dersim 1938. Massakrerna inträffade dessutom strax före andra världskrigets utbrott då världens ledare var upptagna av annat.
Helin Sahin berättar att det undantagstillstånd som infördes i Dersim i slutet på 30-talet bestod ända in på 2000-talet. Då hade staden och provinsen Dersim för länge sedan försvunnit som namn och ersatts med det turkiska Tunceli. 2008 började händelserna lyftas nationellt, och tre år senare kom en officiell ursäkt från president Erdogan.
– Jag ser Erdogans ord som en politiskt taktisk ursäkt för att slå till mot oppositionspartiet CHP. Om han verkligen menade vad han sade så borde de hemligstämplade militära arkiven öppnas. Först då kan sanningen komma fram och en försoning bli möjlig, säger Helin Sahin.
”Minnesstädningen” inleds dock i nutid, i Helin Sahins mammas kök i Uppsalastadsdelen Stenhagen. Det var hit Helin och hennes familj kom 1989. I familjen diskuterades politik, historia, litteratur och poesi. Men Dersim 1938 var länge tabu. Det var först när Helin fick sin mamma att börja berätta som historien började rullas upp.
– Jag ville ta reda på vad som egentligen hände och varför de äldre i släkten inte ville prata om det, säger Helin Sahin och konstaterar att många i hennes familj och släkt blev offer för våldsamheterna. För dem som överlevde satte händelserna outplånliga spår.
”Minnesstädningen” har drag av skönlitteratur och kan läsas som en roman. Men eftersom den bygger på historiska fakta och till stor del är biografisk så ligger etiketten dokumentärroman närmare till hands.