Carina Lebhamre gör det inte alldeles enkelt för sig själv. Hennes måleri uppvisar ett så tydligt släktskap med den tekniskt briljanta Linn Fernström att en jämförelse blir svår att undvika. Men hon söker ihärdigt en självständig ingång till det berättande måleri hon delar med Fernström och andra förebilder, och i den pågående utställningen på Galleri 1 framgår det att hon har en egen historia att förtälja. Eller historier, är korrektare att säga.
För om det är något som står i centrum för de ljusa bottnar Lebhamre fyller med människor, djur, marionetter och landskapsutsnitt så är det ljust att utsagan aldrig kan vara en. På en målning, Människans mysterium, sitter två centralt placerade unga gestalter på en soffa som står på ett schackbräde. De har sällskap av två barn som tecknar sina egna skuggor på brädet, två pjäser och två fåglar. Ur ett hål i den ljusa bakgrunden stiger – eller sjunker – en äldre figur som möjligen skulle kunna vara en spelledare som har insett att varje parti måste läggas utifrån sina egna förutsättningar. Runt om i det lilla gallerirummet hänger också en rad genomskinliga tejpskulpturer i form av små barn som en spegling av alla de gestalter som dyker upp från oväntade håll i målningarna. Uppifrån, från sidan, bortom verket. Historierna berättas från alla håll.
En av målningarna, Batman och leoparden, har ett lösare och, tycker jag, bättre anslag än de övriga. På galleriets övervåning (där man egentligen aldrig ska hänga något) visar Lebhamre dessutom en rad teckningar som fint tar till vara den stilla humor som finns i hennes återhållsamma surrealism.