Videon är inte längre tillgänglig
För ganska länge sedan, faktiskt i tidernas begynnelse, åtminstone från vårt gemensamma perspektiv sett, svalnade långsamt en massa som via några förväxlingar blev vår planet. Ni har hört historien förut. Syre och kväve och vatten och ytterliga några miljoner år av förväxlingar och så kravlade sig en vilsen fisk upp på land. Några fick vingar, några blev ludna, några blev mullvadar och ett apart gäng särskiljde sig från resten genom att öppna sina munnar och hyfsat omgående börja berätta historier för varandra. Människan steg fram och lade, alltjämt pratande, planeten under sina fötter. Vi berättar för att sortera kunskap, förmedla erfarenheter, ta oss vidare, överleva, le, skratta, gråta och bara finnas till. Människan är det enda djur som har ett uppenbart behov av berättelser. Och som en logisk konsekvens av precis detta steg på tisdagskvällen sex framstående berättare upp på Uppsala stadsteaters stora scen för den artonde upplagan av UNT:s Bokens dag.
Kring berättelsen som ett löst hållet tema samtalade Mattias Klum, Bodil Malmsten, Peter Fröberg Idling, Johanna Ekström, PC Jersild och Johanna Koljonen med kvällens värdar, Lisa Irenius och Maria Ripenberg, och presenterade dessutom var sitt färskt alster.
En slutsats de respektive berättelserna möjligen bjöd är att vi i den myriad av stories som är vår verklighet trots allt håller oss till ett fåtal grundteman. Mattias Klum, mest känd som berättare i bild, inledde kvällen med att tala om sin på en gång dystopiska och hoppingivande faktabok Vår tid på jorden, som slår fast att människan sent omsider har utnyttjat planeten så mycket det går. Den upptrampade vägens framtid är mörk men, och det är här Klum vill lägga in stöten, vi befinner oss i ett paradigmskifte där vi har mer kunskap och en större möjlighet att styra planetens framtid än någonsin tidigare. Förändring är äntligen möjligt, som en amerikansk president skulle ha sagt.
Bodil Malmsten talade om vikten av att göra medvetna val, PC Jersild om att återvända till sina egna romanfigurer, Johanna Ekström om att återvända till sitt eget liv och betrakta det genom litteraturen, Peter Fröberg Idling har i romanen Sång för den storm som skall komma (som på måndag kan belönas med ett Augustpris) återvänt till samma Kambodja som han tog upp i reportageboken Pol pots leende. Och Johanna Koljonen, som tillsammans med Andreas Ekström har skrivit en bok om mediefenomenet Carola, avslutade genom att landa i samma nya tidevarv som Klum.
Sverige, menar Koljonen, är ett land byggt på historier om Carola Häggkvist: Banstjärnan, den karismatiska divan, den religiösa stollen, superrösten, det ständiga leendet och så vidare. När tonåringen Carola blev offentlig satt nästan 90 % av Sverige framför tv:n. Det kommer aldrig att ske igen. Vi kommer inte att se en ny Carola. Superkändisens tid är förbi. De kommande generationerna kommer i stället att samlas kring den gigantiska berättelsen som klimathotet och planetens ovissa framtid utgör.
Vi har hört det förut, och vi kommer att höra det igen. Men det gör ingenting. Berättelserna kanske inte är så många, men de kan berättas på ett otal sätt.