Besök i konststaden Barcelona
KRÖNIKA. Picasso började sin konstutbildning redan som fjortonåring här i Barcelona. Han fick ett sent erkännande av sin födelsestad Malaga och donerade därför sina ungdomsverk till Barcelona, när Franco-diktaturen var på väg att vittra sönder.
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Franco försökte locka hem honom men lyckades inte trots att Picasso erbjöds en flott våning i Barcelona. Picasso ville inte bidra till att göra Franco-regimen rumsren och var konsekvent i sin hållning till diktaturen. Franco försökte faktiskt få hem Guernica från New York. Först efter demokratiseringen överfördes den till Madrid.
Barcelona fick inte bara målningarna av Picasso innan han blev Picasso utan också den berömda serien med Velázquez-parafraserna. Museet ligger vackert i ett medeltidspalats inne bland gränderna.
På 1930-talet sålde Picassos mor en bunt av hans teckningar för en struntsumma. Picasso köpte tillbaka dem för ett mångdubbelt belopp.
En dag tar vi linbanan upp till berget Montjuic och besöker Joan Miró-museet, ett tempel mitt inne i grönskan. Även Miró var motståndare till Franco men återvände till Spanien 1940 och bodde mestadels på Mallorca. Han hade ett poetiskt förhållande till naturen och gick tidigt sin egen väg men betraktades av André Breton som "den mest surrealistiske av oss".
Ute på terrassen flockas skolbarn runt skulpturerna. Den kraftfulla färgskalan förmörkades en tid av spanska inbördeskriget. Hans bilder är på sätt och vis besläktade med Gaudis fantasifigurer.
Vi åker tåg till Figueres dit en miljon människor varje år söker sig till Teatre-Museu-Dalí. Salvador Dalí föddes här 1904 och 1974 förvandlade han den gamla teatern till ett konstmuseum efter eget huvud. Det märks att mannen som alltid spelat rollen som Dalí trivts med denna uppgift. Han tycks ha regisserat allt in i minsta detalj med sina antennliknande mustascher.
Besökarna möts av Regnig taxi i trädgården utanför museet och där inne finns ett särskilt Mae West-rum, en excentrisk tvillingsjäl. Lars Forssell såg en gång Dalí, "gul som en gammal bok i ansiktet", i Paris. Han skrev en härlig visa om Dalís intresse för pengar och hur denne bakade en nitton meters vetelängd. En tiggare avvisades: "Mitt bröd är konst och inte mat!/Och jag är inte din kamrat!"
Dali sa: "Skillnaden mellan mig och en galning är att jag inte är galen."
Fan tro't.