Midsommar, smaka på ordet. Antingen får ni rysningar av vällust eller obehag, likgiltig är ingen. Men vem är det som ligger bakom alltsammans? Vem tvingar oss att plocka blåklint, och lägga in sill?
Etnologerna säger med fast röst att vi inte repar björklöv och stänker ättika på strömming av pietet mot forntida seder, utan bara ägnar oss åt kommersiella riter och urvattnad tysk import. Men de säger aldrig vem som bär ansvaret!
Anders Zorn bär ansvaret. Han och Carl Larsson. Som vanligt.
1897 målade Zorn sin berömda tavla Midsommardansen, där Mora-bönder och kullor tar en svängom mellan röda stugor och gråa härbren. Blek står sommarnatten omkring dem, och en mager majstång spretar i fonden. Denna majstång är ren historieförfalskning. Bönderna i Mora hade inte rest någon stång på sextio år, efter att prästerna i bygden satt stopp för oskicket. Men Zorn ville prompt ha en majstång, den skulle göra sig på tavlan.
Så bygdens store son langade väl upp plånboken och tubbade en Morasnickare att spika ihop en stång åt sig. Det var ren rekvisita, en specialeffekt. Och som en riktig Hollywoodregissör skapade Zorn även ett mode. Majstången var av god kvalitet och stod i många år, och fick efterföljare.
Hundra år senare beundrar vi Zorns tavla, men ser den inte för vad den är - ett hypermodernt försök att marknadsföra Dalarna som turistland - utan vi accepterar den som dokumentärskildring, ett bildbevis för gamla, folkliga seder. Ha!
Carl Larsson ville ju inte vara sämre, utan drev i samma anda ut sina barn på vägarna att repa björklöv. Så skulle en midsommar se ut, och det gör den fortfarande. Carl Larsson lät till och med Gustav Vasa rida in i Stockholm 1521, med björklövsgirlanger på sadelknappen och prästkragar bakom örat. Det är nästan perverst. Fast lite roligt också.
Man har ju bidragit till en del historieförfalskning själv i sina dar. Den bisarraste midsommar jag firat var i ryska Karelen - i augusti. Där hölls en sommarkurs i svenska för ryska studenter, och ledningen hade bestämt att vi inom loppet av fjorton dagar skulle fira alla svenska, folkliga högtider som fanns, i pedagogiskt syfte. Vi började med att linda kransar och hoppa små grodorna och hann knappt få av oss kräftmössorna förrän ett luciatåg drog till skogs för att hugga julgran. Sen bakade ungdomarna semlor och sist for vi med båt till en ö i Ladoga, där valborgsmässobålet flammade mot augustihimlen och vårvindar friska drog över sjön.
Men vi började med midsommar. Allvarliga och ansvarskännande spikade ungdomarna ett kors av slanor, och prydde det med björklöv. I procession bar de korset mot festplatsen, alternativt avrättningsplatsen. Det var knappast en yster fruktbarhetsrit där i Karelen, snarare som något ur Det sjunde inseglet. Men det var högtidligt. Ungdomarna hade i sina korta liv hunnit uppleva såväl pionjäranda som perestrojka och nyryska seder, och uppskattade stilblandningen till fullo. Flera kunde tänka sig att resa midsommarkors även i framtiden.
En midsommarafton häromåret kördes jag i taxi av en karl, född i Turkiet. Han hade just kommit till Sverige på sjuttiotalet då han fick höra talas om det magiska Möja. Där var det drag på midsommar, minsann. Med kompisarna for han till Möja i båt. Fyra gånger fick han tältet rivet över huvudet på sig. Som han njöt!
I år låter han visst droskan stå i garaget över midsommar. Lilla pärlan ligger på is, jordgubbarna är snoppade, och barnen strängt tillhållna att repa björklöv.
Allahs makt är stor - men ingenting mot Anders Zorns.