Bildningsluckor på väg att fyllas
KRÖNIKA. Det är Linnéår och jag har bestämt mig för att fylla igen några bildningsluckor. Jag erinrar mig att jag läst någonstans att Knut Hagbergs Carl Linnaeus (1939) skulle vara en god introduktion till människan och vetenskapsmannen Linné.
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Läsningen får mig genast att inse att Hagberg har varit en betydande kulturpersonlighet (artikel i Nationalencyklopedin), som tycks ha undgått mig. Medan jag söker fylla igen en bildningslucka öppnar jag således en annan på vid gavel.
Hagberg visar sig ha varit en humanist, filosof och litteraturkonnässör av rang. Dessutom noterar jag att han besitter en stilistisk färdighet som stundom förmår höja texten till ren poesi. Att döma av den här samlingens titel verkar han också vara särdeles bevandrad i Egypten och dess historia. Men där finner vi också en lärd och originell analys av de paradoxala likheterna mellan den jovialiske skämtaren Falstaff och den dystre Hamlet. I en annan essay bjuder han på ett hastigt men koncist porträtt av kardinal Newman och Oxfordrörelsen. Lao Tse och Runeberg får också varsin presentation.
I inledningen till Tutanchamons dödsmask skriver Hagberg att essayerna behandlar döda människor vilka alla har de gemensamt att de berört honom på något sätt. Hagberg har varit i Sakkara i Egypten, ett par mil söder om Kairo, och utforskat uråldriga gravar. Ute i öknen råkar han ut för en sandstorm och nödgas kliva av sin åsna. Förutom den tjutande ökenvinden pinas han av vägvisarens oväsen: "en entonigt backschisch-skriande sudanes".
Hagberg utstår alla dessa vedermödor och så småningom får han sin belöning. Han går ner i gravkammaren Tis mastaba vars väggar täcks av undersköna målningar för att studera de märkliga Apistjurarna.
Medan jag läser blir jag allt mer nyfiken på denne Hagberg. Essayerna publicerades 1941. Om jag inte missminner mig inhandlade jag dem för en femma i någon av Uppsalas många boklådor. Jag har alltid hyst ett intresse för det forna Egypten och titeln hade dragit till sig min uppmärksamhet. Om John Henry Newman, förgrundsgestalt inom den anglikanska högkyrkorörelsen och sedermera romersk katolik, skriver Hagberg att:
"Hans älsklingslektyr under barndomen varTusen och en natt; han har berättat att han närde en intensiv önskan att de österländska sagorna vore sanna"
Med tanke på Hagbergs upptäcktsfärder i Egypten verkar det inte helt grundlöst att antaga att han själv delat denna önskan om att förverkliga de österländska sagorna. När jag sedan ögnar igenom hans bibliografi får jag min misstanke förstärkt. 1948 utgav Hagberg ett urval ur just Tusen och en natt. I samma lista, lite längre ner, finner jag en biografi om Winston Churchill och en annan om Drottning Victoria. Den föreliggande essaysamlingen Tutanchamons dödsmask innehåller också sympatiska porträtt av Lord Salisbury och Earlen av Rosebery under rubriken De sista viktorianerna.
Efter dessa ytliga efterforskningar tror jag mig kunna fastställa åtminstone tre saker. Knut Hagberg var (bland mycket annat) en anglofil som tyckte om Tusen och natt och därav drar jag slutsatsen: jag tycker om Knut Hagberg.