Bitarna faller på plats för Dungen

Tredje riktiga fullängdaren - första skivan släpptes bara i 500 LP-ex - lyckas på ett utomordentligt sätt ringa in det som hittills låtit höra av sig under namnet Dungen, som fortfarande är lite utav av enmansband även om übergitarristen Reine Fiske tillåts ta allt mer plats.

Genombrottsalbumet Stadsvandringar hade utöver några experimentella explosioner ett närmast gulligt drag över sig, Ejstes var en sötlockig Ted Gärdestad-kerub som sjöng om hur jobbigt det var i storstan och att han hellre tuggade på ett grässtrå ute på landet. Kanske någonstans i hemtrakten i småländska Lanna eller i hans mormors källare där han till stora delar spelade in skivan.
Uppföljaren Ta det lugnt medförde även ett större internationellt erkännande, ett betydligt mer psykedeliskt genomfärgat album där omvärlden hade fördelen av att inte behöva bry sig ett smack om vad han sjöng. Hans multitrackade sång kan ge onödiga proggvibbar för en ouppmärksam svensk lyssnare.

Men på nya skivan faller alltså Dungens alla bitar på plats. Efter solopsykedelian i introt börjar det dugga fioler och flöjtar allt tätare i slutet av andra låten Familj, och de är så självklara, så mjukt inbäddade att man nästan inte märker dem. Som ett varm sommarregn.
Något man däremot inte kan undgå är det smått vansinnigt svängiga trumspelet, och när det paras ihop med retroriffande gitarrer och lika löjligt pådrivande basslingor växer plötsligt fotvidden på ens byxor ut till cymbalstorlek och man tappar totalt känsla för tid och rum. Och ... ja, ni fattar.

Det mesta på Tio bitar är efter några lyssningar alldeles bedårande bra. Främst är det svårt att inte imponeras av hur flera låtar svidar om sig halvvägs, tar en annan riktning, antar en ny skepnad. Som Så blev det bestämt vars öppna, ljusa atmosfär förbyts via en murrig bas till en orientalisk häxbrygd. Och utan att ta tio minuters förvällning i anspråk, som så många andra giftiga svampar i den här genren.
Ett skäl att trivas bär på ett blytungt Black Sabbath-riff medan instrumentala C visar vägen har en mördande vacker fiol som till slut lyckas överträffas av refrängpianot i Svart är himlen som skivans höjdpunkt.