Chuck Berry & Peter Sellars? Första tanken: ”Lever han?” om den förste och ”felstavat” om den andre. Sedan: jo, det gör han, och, jo, rättstavat, och ett spännande val som utvidgar Polarprisets annars ganska snäva kriterier.
Lång och trogen tjänst har ju varit Polarprisets främsta kriterium vad det gäller den populärmusikaliska halvan av utmärkelsen. Och det är väl det minsta man kan säga om den nu 87-årige Charles Edward Anderson Berry. Han har på något vis alltid funnits, inte minst om man som jag är uppvuxen i raggarbältet i Dalarna och han debuterade under mitt födelseår med låten ”Maybelline”, något jag inte riktigt minns dock. Däremot har låtar som "Sweet Little Sixteen", "Johnny B. Goode" och "Memphis, Tennessee" snurrat desto mer under åren, inte minst i tolkningar av andra artister.
Hur många som helst har influerats av honom, som inga mindre än band som Rolling Stones, Beach Boys och Beatles. Det är också fantastiskt eftersom han egentligen bygger alla sina låtar på samma tre grundackord hämtade från bluesens vagga. Hans enda toppliste-etta i USA blev dock med kontroversiella ”My Ding-A-Ling” 1972. Kontroversiell blev han också efter att ha suttit inne för en form av koppleri och skattefiffel.
Förutom hans förmåga att göra ett oändligt antal låtar som trots likheterna alla känns som nya varje gång betydde naturligtvis hans vilda scenframträdanden mycket för hans genombrott. Hans ”duckwalk”, den knäande dansen med gitarren hängande, blev ett kännetecken. Han var bland dem som 1986 blev den första omgången artister att väljas in i Rock and Roll Hall of Fame.
Fast det finns bara ett sätt att göra Chuck Berrys musik rättvisa: i baksätet på en Chevrolet Impala på väg till midsommar i Leksand.
Peter Sellars är INTE skådespelaren Peter Sellers (som ju är död sedan länge) utan den amerikanske regissören, företrädesvis av originella operaföreställningar i nya miljöer, mannen med den säregna frisyren och förmågan att tänka utanför boxen. Den 56-årige Sellars har bland annat satt upp ”Figaros bröllop” i en skyskrapa i New York och ”Don Giovanni” i Harlem. Det kan behövas någon som rör om i den ofta stela operavärlden, samtidigt som det ju ger en ny start åt de gamla mästerverken.
Han har dock inte gjort någon egen musik. Det ger ju en lite ny ingång till Polarpriset om det kommer att kunna ges till personer omkring musikskapandet, även om förstås skillnaden mellan en dirigent eller regissör i operasammahang väl kan göra detsamma egentligen. Ljudtekniker kanske är svårare även om det finns betydande. Producenter borde absolut kunna få det.
Och förstås, som alltid. Fler kvinnor. Vi ska väl inte med all kunskap vi har om musikhistoriens ”glömda” kvinnor fortsätta att upprepa detta. Säger som i ölreklamen: ”Vars ä brudarna?”