En bit utanför Tierp, på vägen ner mot Strömsbergs gamla vallonbruk, bor och verkar konstnären Lennart Wallin. Gården befolkas av träskulpturer och masker som hälsar besökare välkomna: konstnärshemmet är öppet för visning hela sommaren (eller i alla fall närhelst konstnären själv är hemma). Hela husets övervåning är ombyggt från vind till kombinerad ateljé och utställningslokal. På väggarna trängs hundratals verk i en rad olika tekniker och med ett dussin teman. Här finns gäddhuvudena som torkats och fästs på duken i vad som blir ett kollage av konventionella och oväntade material. Lite här och var finns Lennart Wallins hybridvarelser, så som fågelkroppen med fiskhuvud och djurkraniet med slingrande trädkropp. För de som föredrar något mer modesta konstyttringar finns här även akvareller som överraskar med sitt milda uttryck i den annars högljudda skaran konstverk.
Vi fortsätter vår resa norröver och hamnar i det idylliska Lövstabruk. Stora Magasinets sommarutställning lovar mycket med Grafiska Sällskapet som ställer ut på bottenvåningen och smideskonstnär Lars Larsson och bildkonstnär Tex Berg som samsas om utrymmet på övervåningen. Det är måhända oundvikligt att en utställning med 20 olika grafiska konstnärer, som alla ställer ut var sitt verk, blir något spretig. Ett gemensamt tema att tolka och förhålla sig till hade verkat till betraktarens fördel. Likväl så bjuder Sällskapet på en trevlig tur runt i utställningsrummet och en eloge ska ges till hängarna som komponerat ihop fina konstellationer av bladen. Sven-Ingvar Johanssons Tillit av den nakna kvinnan i Rembrandtskt ljus är utsökt och kan ställas i kontrast med Lucia Briones Malms harmoniskt dekoraktiva bidrag för att visa på utställningens bredd.
Vi följer den ojämna trätrappan en våning upp där Lars Larssons konstsmide delar boning med bildkonstnären Tex Bergs verk. För de delar verkligen på och samsas om utrymmet, trängs inte. Larssons i materialet råa och i formen lekfullt lätta objekt höjs av Bergs färgkavalkader. Det är sådant här som är så fantastiskt att se på utställningar med fler än en medverkande konstnär, nämligen hur en lyckad konstellation i kombination med fin hängning lockar fram kvaliteter i verken som annars inte funnits där. De nonfigurativa målningarna blir miljön där de kantiga metalltjurarna leker och frodas: vad hade väl Ferdinand varit utan sin korkek? Testa själv att skärma av den ena konstnärens verk med handen och se vad som händer med objektet i ditt synfält.
I mina ögon ter sig Bergs målningar, som alltid är förankrade i en upplevelse eller ett känslotillstånd, dekonstruerade: de har en gång (kanske bara i konstnärens huvud, kanske på duken) varit något föreställande, något figurativt, som sedan brutits ned, smetats ut. Den här typen av måleri blir lätt drömsk och det är här som Larssons mer handfasta föremål håller betraktaren behagligt på jorden.
Konstnärskonstellationer finner vi även på vårt sista stopp, nämligen på sommarutställningen vid Järnboden i Harg. Med sina fem våningar, samt konstprojekt utomhus, finns här att titta på under en hel dag. Bland alla begåvade skapare så fastnar jag mest för trion Lena Lervik, Thomas Qvarsebo och Alexander Lervik. På två plan varvas Lena Lerviks intima terracottafigurer och Thomas Qvarsebos suggestiva järnditos med Alexander Lerviks möbel- och glasdesign. Det dunkla källarplanet, där urtid möter nutid och tar steget över till framtid, tar andan ur en. Varje enskilt konstverk kommunicerar med det nästkommande och ställer man sig vid ena änden av rummet så kan man riktigt se hur de vitt skilda konstverken tar varandra i hand och bildar en utvecklingsbana. Det här är rent strålande!
Sommarutställningen på Harg imponerar med sitt modiga utnyttjande av det gamla stenhusets interiör och den upplyftande blandningen av konstverk: Bill-Ove Jonssons melankoliska grafik med gamla svartvita foton möter Larissa Stenlanders finurligt käcka akvareller och mixed media; åtta konstsmeder från Finland som skapat utifrån temat Järnsmak delar toppvåningen med Heike Ahrends kraftfulla oljor. Missa inte heller konstprojektet Roadkill eller Kajsa Gustafssons installation som kombinerar den faktiska uppländska skogen med den egna, inre, skogen. Det kanske visar sig att de inte är så olika.