Eftersom jag använt de flesta mer eller mindre krystade ingångarna till krönikorna om nytt på album med blues hoppar jag över det. Skulle möjligen var det då att den blåa musiken gör extra bra på hösten. Men jag struntar i det och går direkt på musiken.
Glädjande nog har de gamla hjältarna som Billie Holiday och Big Mama Thornton fått sentida efterföljare i namn som Ana Popovic, Candy Kane och Rita Engedalen. Det är kvinnor som inte bangar för tunga gitarriff eller att skrika sig hesa i lust eller vanmakt.
Amerikanska Ana Popovic klarar både och. Hennes kärleksförhållande till sin Fender Stratocaster verkar vara riktigt bra. Hon sjunger också kraftfullt och härligt inlevelsefullt på nya albumet Unconditional. Candye Kane, Los Angeles, närmar sig samma sångklass på Sister Vagabond där Laura Chavez bjuder på strålande gitarrspel dessutom. Norska Rita Engedalen hanterar både sin bluesyxa och sin raspiga röst skickligt och snyggt på sitt fjärde album Chapels and bars. Bland gästerna finns svenske blueskungen Sven Zetterberg, Knut Hem och Margit Bakken.
Som gäst finns också norske mästergitarristen Bjørn Berge. Han kommer även med sitt eget album Blackwood där han ger exempel på sin exceptionella fingerpickingteknik och gitarrspelet i allmänhet. På albumet går han igenom många av bluesstilarna och bryter av med Joni Mitchells klassiker Woodstock. Berge kunde gärna få gästa Gitarrfestivalen någon gång.
Det kan gärna Chris Rea också få göra, även om det är mer osannolikt. Han fortsätter i alla fall med sin bluessida på nya Santo Spirito Blues. Han är duktig på det hela men det känns som rutinen ligger nära och det blir mest ett gott hantverk.
Lagom till mer eller mindre svenske Eric Bibbs 60-årsdag kommer hans nya album Blues, Ballads & work songs. Här bjuder han på gamla blues- och folksånger från sin barndom i USA.
Hans varma och inkännande sätt att tolka sångerna lyfter dem ett extra steg.
Andra amerikaner har förblivit i hemlandet och fortsatt göra musik där. Ett antal veteraner har fått sina senaste alster utgivna i Sverige. Rod Piazza startade i Dirty Blues Band redan 1967 och håller ångan uppe i sitt munspel fortfarande på Almighty Dollar med sitt senaste band The All Mighty Flyers.
Munspelaren Lazy Lester från Louisiana har hållit på längre ändå men visar inga tecken på trötthet på sitt nya You better listen. Det är bara att följa uppmaningen och ta den med även på grannen Louisiana Reds album Memphis Mojo. Han och hans band kan också konsten att gå loss ordentligt.
Ett par till medan vi ändå håller på: Från Missouri kommer Mike Zito, en själfull sångare och bra gitarrist. Hans album Greyhound förtjänar minst två öron. Från samma stat kommer också Lightning Malcolm, en hejare på sin Fender Telecaster och tillika duktig sångare. Lägg speciellt märke till de snygga blåsarrangemangen.
Sammantaget inget nytt under den blåa månen, men det är fantastiskt vad man kan använda tolv takter, tre ackord och fem toner till, om man nu vill koka ned det hela till essensen.