Hon är långt över hundra år, ändå är rockens urmoder bluesen en populär milf som många åtrår och vill förföra. Drömmen om den perfekta tolvtaktaren och den blåaste tonen lever vidare, generation för generation. Inte minst är det dessutom unga kvinnor som tar för sig mer och mer i genren.
Fast i Royal Southern Brotherhood är det män det handlar, riktiga arketyper ur den mörka myllan i Södern. Medlemmarna har att brås på, gitarristen Devon Allman är som namnet antyder son till Gregg Allman från legendariska Allman Brothers Band. Han valde dock instrument efter sin farbror, Duane, alltså gitarr. Och han kan sina saker, särskilt i samspel med bandets andre gitarrist Mike Zito. Inte i klass med ur-Allman, men ändå. . .
Bandets sångare Cyril Neville bildade förr tillsammans med sina tre bröder Neville Brothers. Han har en enastående röst som personifierar det bästa av southern soul. På pluskontot står liksom i just Allman Brothers att två medlemmar är svarta vilket lite tar udden av myten om det fortsatt rasistiska södern. Trummisen Yonrico Scott har dessutom spelat med Allman Brothers, medan basisten Charlie Wooton spelat med de flesta i genren.
Det självbetitlade albumet Royal Southern Brotherhood bjuder på en blandning av muskelblues och känslosamma soulballader. Låter riktigt fräscht trots den historiska ”belastningen”.
Meena Cryle har inte så mycket belastning utan är en stark representant både för den yngre generationen och kvinnorna. Hennes album Feel me är råstark dansgolvsblues med både Hammond och blåssektion bakom hennes bluesiga stämma. Här rycker det både i benen och hjärnan när hon och hennes band går loss.
Gitarristen och sångaren Oli Brown har redan gjort sig ett namn trots sin ringa ålder. Nya albumet Here I am visar varför, han kan både sjunga med kraft – särskilt i en snygg soulballad som I’ll love You more You’ll ever know - och riva loss ordentligt på sitt instrument, lägg till ett riktigt kompetent band bakom honom.
Mato Nanji är också ett nytt, ungt, namn på blueshimlen men musikaliskt hamnar han och hans band Indigenius i old school. Hans muskelblues är tung och kraftfylld åt Gary Moore-hållet men tar kanske inte musiken vidare – fast vem av de här artisterna gör egentligen det?!
Även det gamla gardet vill gärna vara med i dansen, även om det måste ske postumt. James Booker var i Uppsala 1977 och denne eminente New Orleanspianist ger goda minnen på albumet King of the New Orleans keyboard. Hubert Sumlin dog bara häromåret och går bra att komma ihåg med att lyssna på albumet Blues guitar boss från 1990. Han var hyllad av namn som Jimmy Page och Eric Clapton.
Det roligaste med Nathan James är hans gitarr. Han har byggt en som har en tvättbräda (washboard) som kropp och som han satt en hals på. Hans musik har också en hel del av den ursprungliga gammelbluesen i sig så det passar bra. Några yngre kolleger i Chicos Jugband gör ungefär samma sak på fiol, banjo, gitarr och, ja hur översätter man just ordet jug? Whiskykrus? Det låter fint i alla fall.
Sist men inte minst, eller i alla fall en duo: Tail Dragger & Bob Corritore. På albumet Longtime friends in the blues sammanfattar de både det svarta och det vita spåret i bluesen. En bra avslutning!