Och det är förunderligt hur denna mer än sekelgamla musikform med sin egentligen ganska låsta form kan förnya sig och föryngra sig. Man kanske inte i första hand tänker på en ung norska när man lyssnar runt på nyheterna.
Christina Skjølberg är i alla fall i högsta grad lovande. På sitt debutalbum ”Come and get it” visar hon hur man spänner sin båge, eller åtminstone strängar sin gura. Hon är inte bara en duktig sångerska, hon kan hantera sin gitarr med pondus och urkraft. Med rötterna i blues, funk och soul går musiken lika mycket ned i fötterna som till huvudet. Fast synd att hon ska behöva låna sig till ett sådant sexistiskt omslag.
En annan ungdom som tagit till sig musiken är britten Laurence Jones som släpper sitt album ”Temptation”, uppföljare till hans debut ”Thunder in the sky”. Också han är en modern gitarrdomptör och habil sångare med bra drag i ryggmärgen med allt det bästa från den brittiska bluestraditionen. Jones och Skjølberg turnerade tidigare med amerikanen Albert Castiglia som också han passar på att förmera sig på albumfronten, alla tre på tyska bolaget Ruf. Hans album ”Solid ground” står sig också fint i genren. Förutom snyggt gitarrspel och sång är det härligt mycket snygg Hammond B3 på albumet.
Amerikanska Royal Southern Brotherhood visar både framåt och bakåt. Med namn som Allman och Neville är fäderna uppenbara och de märks också i sönerna Devon och Cyrils musik. Här bjuds på scennärvaro både på cd och dvd på ”Live in Germany”. Tungt, tätt och rockigt.
Men det är inte bara ungdomarna som satsar på bluesen. Brittiska veteranerna Savoy Brown skivdebuterade redan på 60-talet och ende kvarvarande medlem på albumet ”Goin’ to the Delta” är gitarristen och sångaren Kim Simmonds, numera bosatt i New York. Här satsar man på bluesens grundbultar, full fart och öka sedan.
Robben Ford har en bit kvar till Simmonds halvsekellånga gärning, men han ligger i. Det kommer ett nytt album väl så ofta. Hans nya heter ”A day in Nashville” men låt inte lura er. Det handlar inte om country utan Ford som tolkar ett antal bluesklassiker och har till sin hjälp storheter som Harvey Mason och Larry Golding. Hans fingerfärdighet blir aldrig ett självändamål och plattan låter riktigt bra, inte minst för Goldings härliga klaviturspel.
Få kan tävla med Fords fingerfärdighet men brittiske Matt Schofield är en god utmanare, han har rankats bland de tio bästa. Han tar med sig allt som var bra med den brittiska bluesboomen i slutet av 60-talet: bra låtar, elegant liarnde och fin sång. På ”Far as I can se” breddar han sig mera som kompositör också.