På fredagskvällen är det blues av bästa märke på Katalin i Uppsala när trion Knut Reiersrud , Eric Bibb och Ale Möller kommer dit. Blir man sugen på mer eller inte kan gå dit kommer några tips från den senaste tidens släpp av bluesplattor.
Precis som Reiersrud sade vid mitt samtal med honom i veckan är blues både är en så flexibel musikform att det går att göra så gott som vad som helst inom den, samtidigt som dess grundpelare gör det lätt att hoppa in för den som vill. Musiken är lätt att lära samtidigt som den kräver oerhört mycket för att bli något särskilt. Många äro kallade, men få utvalda. . .
En som känt sig kallad på senare år är Cyndi Lauper, som gjorde två av pophistoriens bästa låtar: Girls just wanna have fun och Time after time. Som bluesartist är hon inte lika framstående men vet hur man hanterar blåa toner så att de nästan blir svarta. Livealbumet To Memphis, with love visar upp en artist som verkligen tror på sin blues, särskilt tydligt då man ser konserten på den medföljande dvd:n. Med sig har hon också artister som Alain Toussaint, Tracy Nelson och Jonny Long.
En annan amerikansk sångerska som tagit tag i sin blåa sida är Maria Muldaur som för länge sedan hade en hit med Midnight at the oasis. Hon når inte upp till samma intensitet som Cyndi Lauper men det låter ändå okej om albumet Steady love.
I början av 60-talet hade England en veritabel bluesboom, som bland annat frambringade ett band som The Rolling Stones. Där fanns också Savoy Brown som gjorde flera klassiska album. Det är länge sedan men medlemmen Kim Simmonds håller fast vid bandnamnet och ger ut nytt då och då. Nu kommer han med Voodoo Moon och det låter oftast bra där också och hans karaktäristiska gitarrspel hänger med.
Papa Chubby spelar lika fet och kraftfull blues som han ser ut på omslaget, klädd i sin kubb. Han kallar sig själv för en överlevare och säger att han uppfostrade sig själv från sju års ålder för att sluta som uteliggare. Han har hämtat upp sig men sådant ger förstås en förståelse och inlevelse i bluesen som märks. Hans album Back to New York City är riktigt bra.
Pieter van der Pluijm låter inget vidare som artistnamn. Så när den holländske musikern gav sig på musik bytte han till Big Pete. Det speglar också betydligt bättre hans musik. Han kan också han sin blues och visar det tydligt på nya albumet Choise cuts. Det gäller även Texasmannen Chris Duarte med sin grupp. Hans nya album Blues in the afterburner bjuder på rå rockig musik att stampa loss till. Att döma av hans ärriga och slitna uppenbarelse har han själv gjort mer.
Slutligen svensk-engelska The Trouble Boys som är lite av en supergrupp på området. Från Sverige kommer trummisen Ingemar Dunker, saxofonisten Micke Finell samt basisten Tommy Cassemar. England skickar sina Billy Bremner, sång, och Sean Tyla, gitarr. det är grymt sväng i stil med The Refreshments, som ju Finell var med att grunda en gång i tiden. Kanske en aning för lite variation, men hög volym får kompensera.
Bluesen lever, om än med en aning konstgjord andning!