”Jag är glad”, utropar han skrovligt i en av de nya låtarna. Åtminstone glad att han inte är död än. ”Det finns så många döda/ Kunde lika gärna varit jag”. Roffe Wikström säger att han inte är så blå och vemodig som han tycks på de tio cd-spåren.
– Snarare tvärtom. Men harmoni och lycka är snabbt övergående tillstånd. Min erfarenhet av livet är att man ständigt måste väja för en massa som inträffar. Man ställs inför saker som händer en själv och ens anhöriga.
Att han skulle göra det här albumet, i alla fall ett album med den här stillsamma, akustiska karaktären, visste han redan i mitten av 2000-talets första decennium. I stället för tystnad har han valt som rubrik. Det är också titel på en av låtarna.
– Jag ville göra en skiva att sätta på och lyssna till i stället för tystnad. Som en musiktapet, säger han förvånande nog.
– Men samtidigt skulle låtarna ha substans. Lyssnar man, hittar man hela tiden nya saker i uttrycket, lägger han till.
Det mesta har han skrivit själv, både text och musik. Men första låten är John Denvers gamla Country road, som han hörde när han såg Carl Henrik Svenstedts film Harg! och nu framför som Led mig hem, gamla väg.
Jag älskar dig, jag saknar dig skrev ursprungligen sambon Charlotte Paulsson i ett sms. Roffe Wikström såg en låt och satte musik till.
– Musiken fanns där helt naturligt när jag satte mig ner med gitarren.
I När vi har kommit hem sjunger han duett med Caroline af Ugglas om hur skönt det är att tillsammans känna att man kommit hem efter att ha ”levat på trekvart”.
– Två texter är något så när positiva, resten är rätt svarta.
En sång handlar om när hans mor gick bort 2006.
Arton nätter, nitton dagar
satt jag vid min moders bädd
Jag såg’na slåss med döden
Hon var mera arg än rädd
Hon var nästan aldrig rädd ...
Varje dag
sa hon åt mig
Snälla du,
ta mig hem.
Det är en sång om en erfarenhet Roffe Wikström delar med många i sin stora jämnåriga publik. En svårsjungen sång?
Kanhända kommer han att sjunga den på Katalin, men är inte säker, säger han. Överhuvud taget har Roffe Wikström inte spikat programmet ännu. Kanske gör han det inte förrän han och medmusikerna är på plats. Repertoaren är stor, det finns mycket att välja bland, inte enbart den nya cd:n, även om den självklart presenteras.
Roffe Wikström bor i Stockholm men känns nästan som Uppsalabo, så mycket har han spelat i Uppsala. Under tiden med Rackispuben kunde han spela i trekvällarssjok tre-fyra gånger per år.
– Rackis var ett oerhört speciellt ställe med bröderna Ulf och Björn Carlsten. Jag sjöng på Uffes begravning i Domkyrkan för två år sedan. Det var 1 300 människor där, berättar han.
Numera är det Katalin som är hans hemmascen i Uppsala.
– Trevligt ställe med bra ljud, bra publik och trevlig personal, säger han.