ROCK/FOLK. Såg Bob Dylan live första gången 1984 på Ullevi, vilket innebär att jag missat alla de tidigare, legendariska Dylanturnéerna (något som givetvis är oförlåtligt i Dylanologers ögon).
Men ett par år senare lusläste jag den stora samlingsvolymen med Bob Dylans sångtexter, strof för strof, slog upp alla krångliga ord i lexikon för att inte missa något, och en värld öppnades för mina ögon - en värld av bilder, metaforer och suggestiva mångtydigheter, apokalyptiska visioner såväl som bibliska anspelningar.
Flera av de mest kända låtarna är goda exempel på detta, Mr Tambourine man med sina febrigt bakrusiga visioner, ångest och lycka på samma gång, eller Desolation row med sin karnevalsliknande undergångsstämning. Men också skilsmässoskivan Blood on the tracks rymmer några av Dylans starkare stunder - som när han vädjar till kvinnan på väg bort ur synfältet: ”A change in the weather is known to be extreme, but what’s the use of changing horses in midstream?” En mäktig liten metafor, en av oändligt många.
Efter ett antal Dylankonserter av skiftande kvalitet såg jag honom senast för tiotalet år sedan i rollen som mustachprydd mys-gringo i bredbrättad hatt och texmex-kostym, som hämtad ur en spaghettiwestern. En blek konsert med rösten hopplöst förlorad, där låtarna flöt ihop till en och samma lilla entoniga melodiknorr.
Som skivartist har Dylan alltmer riktat blicken bakåt till den amerikanska rotmusiken, långt före hans eget 60-tal. Så också på hans 35:e studioalbum Tempest som struttar i gång ungefär som väntat, med charmig bonnjazz i öppningsspåret Duquesne whistle - så som man tänker sig att det kunnat låta på någon barsylta i amerikanska Södern på 1940-talet.
Tillsammans med sitt turnéband samt David Hidalgo från Los Lobos skapar den nu 71-årige Dylan en småputtrig mix av country, folk, pre-rockabilly och blues. Det sistnämnda framför allt i Narrow way, en oslipad och lite skramlig talkin’ blues som bygger på ett envetet upprepande riff, modell John Lee Hooker.
Tonen i låtarna är påfallande mörk, med Dylan som den alltjämt skarpsnittande verbale gunslingern som levererar mångtydiga historier fyllda av vrede och indignation, undergång och blod. I det 14 minuter långa titelspåret ger han sin tolkning av Titanic-katastrofen, med referenser till filmen med samma namn. Avslutande Roll on John är en stillsam tribut till John Lennon, inklusive citat ur dennes låtar. En aning platt förvisso - likt åldermannens hyllningstal till en ärad kollega.
Kanske är det så att det i dag nästan unisona hyllandet av Dylan har drag av kejsarens nya kläder. Med stämband som låter som en farbror som just håller på att hosta upp gröten, gör han retro-rotmusik som knappast är upphetsande i sig. Men fortfarande med ett suggestivt driv i själva berättandet, det ska sägas - den där förmågan att se sprickorna bakom illusionerna, det osäkrade.
Ulf Gustavsson