Böljande körsång i Skokloster

Utanför kyrkporten till Skokloster kyrka råkar jag höra två sopraner i samspråk. Man är allt lite sliten i rösten, säger den ena och harklar sig.Hade jag inte råkat höra detta skulle jag förmodligen inte ha lagt någon vikt vid att Uppsala Akademiska Kammarkörs ljusaste stämma inte glimrade riktigt på samma sätt som den brukar. Det var nämligen inte det som var det viktiga vid fredagens framförande av Sergej Rachmaninovs Vigilia.Konserten var en del av det i helgen pågående Nordiska slavistmötet. Under medeltiden förlades vigilian, vakan, ofta tidigt på morgonen vilket ledde till att morgongudstjänsten utvecklades. I den katolska kyrkan är vigilian en vaka inför större högtider som påsken. Ryssen Rachmaninovs verk bjuder på bådadera, stilfullt markerat av kören genom en kort stund av stillhet mellan morgon- och aftonbön.Det är ett stycke utan stora åthävor. Lugnet ges företräde framför pompa och ståt, eftertanke framför proklamation, mjukhet framför styrka. Under sedvanligt säker ledning av Stefan Parkman förmår kören förmedla just detta. De skilda stämmorna vävs samman i perfekt balans — ingen ges företräde framför den andra, ingen hamnar i bakgrunden, ingen sticker ut.Särskilt tredje satsen, Blazjen muzj (Säll är den man) fastnar i minnet. I texten hyllas Herren med upprepade halleluja-utrop, men det är inte den blinda hänförelsens hyllning utan den stilla vördnadens. Körens fasta klangfärd i de ypperligt svaga nyanserna bekräftar detta. Mjukheten förstärks av de tonande zj-ljuden som utmärker de slaviska språken och kören textning lämnar verkligen inget övrigt att önska.I Nyne otpustjajesji (Herre, nu låter du din tjänare fara i frid) känns det som om vi förflyttas ut till det vackra vattnet som omger Skokloster. Böljande är det ord som bäst beskriver musiken. Tonerna vandrar från en tenorsolist via altarna till sopranerna för att slutligen landa i djupet hos basarna.I aftonbönen utmärker sig Velitjit dusja mojo Gospoda (Min själ prisar Herren), främst för att satsen är längre än de övriga. Kören slår an rätt stämning från början och håller den till sista ton. Vilsamt, men med precis den intensitetsom krävs för att skapa liv i toner och text.Att den sista, trettonde satsen bryter den angenäma känslan av lugn ska ligga tonsättaren och inte kören till last. Bortsett från detta abrupta slut bjuder kammarkören på en timme av vackra toner i en vacker omgivning. Förhoppningsvis fick Gävleborna en lika trevlig upplevelse i Staffanskyrkan på lördagen.