FlyktingfrĂ„gan kom i den allmĂ€nna svenska debatten att bli allt mer infekterad ju lĂ€ngre 1930-talet framskred. Och det var kring flyktingfrĂ„gan, framförallt frĂ„gan om de judiska flyktingarna som de svenska nationalsocialisterna kom att fĂ„ stöd lĂ„ngt utanför sina egna kretsar. PĂ„ mĂ„nga sĂ€tt skulle den kampanj som nazisterna inledde i november 1938, den sĂ„ kallade Mota Moses i grind-kampanjen, kunna ses som den svenska nationalsocialisternas mest âlyckadeâ propagandakampanj.
Mota Moses i grind-kampanjen kom att mildras nÄgot i samband med krigsutbrottet men Äterupptogs med full kraft 1940 och fortsatte under hela kriget. NÀr de danska judarna i oktober 1943 flydde till Sverige blÄste detta nytt liv i kampanjen och i Stockholm hölls den 11 oktober ett protestmöte riktat mot de danska judarna. Vid mötet antogs en protestresolution som sÀndes till regeringen. I denna krÀvdes att de danska judarna skulle placeras i interneringslÀger och isoleras frÄn den övriga befolkningen.
Det som 1938 utlöste Mota Moses i grind-kampanjen var de österrikiska och tyska judar, som efter Anschluss och Kristallnatten flytt till Sverige. Kampanjen bedrevs i form av möten, föredragsserier, flygbladsutdelningar, tidningsartiklar och penninginsamlingar för att finansiera fortsatta aktioner. Ett led i kampanjen var att försöka pÄverka regering och riksdag att anta en mer flyktingfientlig hÄllning. Detta skedde bland annat genom resolutioner och petitionslistor. Och det Àr hÀr studentkÄrerna vid landets universitet och högskolor kommer in i historien.
För i februari 1939 övertogs kampanjen frÄn moderpartiet av partiets studentorganisation - Svensk Socialistiska Studentförbundet, som arrangerade protestmöten med fackeltÄg och debatter pÄ landets universitet och högskolor. I sin kampanj fick nationalsocialisterna stöd av nÀstan samtliga av landets studentkÄrer trots hÀftigt motstÄnd frÄn de liberala, socialdemokratiska och kristna studenterna, vilkas protester med stor majoritet röstades ner.
Den 6 mars 1939 diskuterades flyktingfrÄgan, vid ett allmÀnt möte vid Lunds studentkÄr. Efter en debatt som varade i över tre timmar gick kÄren till omröstning. Valet kom tillslut att stÄ mellan tvÄ olika resolutionsförslag. Det ena förslaget var positivt till att judarna skulle fÄ en fristad i Sverige. Det andra yrkade avslag. Resultatet av omröstningen blev tre blanka röster, 342 för flyktingvÀnnerna och 724 mot. Nationalsocialisterna fick Àven stöd av Medicinska Föreningen - vars ordförande Gunnar Björk vid ett anförande i Stockholm, hÀvdade att flyktingarna tog arbeten frÄn unga svenska lÀkare. Och om det möte i februari 1939, som Medicinska Föreningen (MF), Karolinska institutets studentkÄr, höll i lÀkarsÀllskapets stora sal, skriver John Takman som tillhörde de antifascistiska studenterna, 56 Är senare i en artikel i Dagens Nyheter:
"I den vidögda debatten i den överfyllda salen var jag den förste av de fem eller sex talarna för den antifascistiska oppositionen. Jag hade inget manus. Jag överröstades av busvisslingar och buanden. Och jag klubbades flera gÄnger av ordföranden, Gunnar Björk, för att jag som han sa, inte höll mig till Àmnet. SjÀlv anvÀnde han snÀva fackliga argument mot den sk judeimporten. Tio tyskjudiska lÀkare som gavs asyl skulle enligt denna argumentering öka arbetslösheten bland svenska lÀkare. Jag har inget sÀkert minne av mer Àn tvÄ av de övriga talarna frÄn vÄr grupp. Gunnar Inghe och Gunnar Klackenberg. Med motiveringen att hon i egenskap av jude skulle `tala i egen sakŽ vÀgrades Ester Lamm ordet - efter omröstning."
Vid den omröstning som följde efter debatten utföll siffrorna med 263 emot flyktingarna och 18 för. Men det Àr en debatt och ett möte som mer Àn nÄgot annat kommit att symbolisera studentprotesterna, och det Àr det sÄ kallade Bollhusmötet i Uppsala den 17 februari 1939 som pÄ ett lysande sÀtt skildrats i Uppsalaförfattaren Ola Larsmos bok "DjÀvulssonaten", vilken intrÀngande skriver om det stormiga möte som timme efter timme pÄgick i Bollhuset och som kommit att bli symbolen för studenternas motstÄnd mot de judiska flyktingarna. I Uppsala gjorde nationalsocialisterna, liksom senare i Lund, gemensam sak med det högerextremistiska Sveriges Nationella Förbund (SNF) och nÄgra unghögermÀn.
Det stormiga möte som pÄgick timme efter timme slutade med röstsiffrorna 548 röster mot flyktingarna och 349 för. Och en resolution antogs dÀr studenterna vÀdjade till myndigheterna att ta hÀnsyn till de svenska akademikerna och inte bevilja utlÀndska akademiker arbetstillstÄnd. För vad som möjliggjorde att nationalsocialisterna kunde fÄ med sig sÄ stora delar av landets studenter, var det faktum att socialstyrelsen övervÀgde att bevilja uppehÄlls- och arbetstillstÄnd till 10 judiska specialistlÀkare som förlorat sina arbeten efter Kristallnatten. Det var i slutÀndan 10 personer det handlade om.
Det var inte bara bland studenterna som Mota moses i grind-kampanjen fick stöd och draghjĂ€lp utan Ă€ven frĂ„n Svenska SmĂ„företagares Riksförbund. Organisationen poĂ€ngterade dock att för dem var antisemitismen en ekonomisk frĂ„ga, inte en ârasfrĂ„gaâ. Det hindrade dock inte organisationens sekreterare frĂ„n att likstĂ€lla flyktingarna med âohyraâ och hĂ€vda att pĂ„ samma sĂ€tt som en husmor gjorde sig av med ohyra som kommit in i hennes hem, borde det svenska samhĂ€llet göra sig av med âohyranâ, det vill sĂ€ga flyktingarna. I efterhand har mĂ„nga av de som deltog i dessa protestaktioner hĂ€vdat att de âinget vissteâ och âde kunde ju inte förutsĂ€ga framtidenâ.
Historikern Sverker Oredsson skriver i sin bok om Lunds universitet om dessa argument. "Ingen har vĂ€l anklagat⊠(de som röstade emot) .... för att inte ha tagit hĂ€nsyn till ett vĂ€rldskrig, som bröt ut sju mĂ„nader senare. Att ta hĂ€nsyn till den pĂ„gĂ„ende judeförföljelsen i Tyskland, Ăsterrike och Sudettyskland med Kristallnatten som dittillsvarande klimax, det hade dĂ€remot varit relevantâ. Och det Ă€r just det som Ă€r lĂ€rdomen av Bollhusmötet â ingen kan sia om framtiden â men det rĂ€cker lĂ„ngt att stĂ€llning till den förföljelse som pĂ„gĂ„r, dĂ„ som nu.