Brokigt och snyggt med Deportees

Umeågänget Deportees hävdar själva att de är provocerande och gör "hata eller älska"-musik. Men det enda som man surar till över på debuten All prayed up är det demotaffliga omslaget och att hälften av låtarna har något av orden won't, don't eller not i titeln. Möjligen kan man känna ett visst mått av avundsjuka för hur man kan svetsa ihop låtar med en sådan brokig samling instrument (banjo, pedal steel, mandolin etc) och få det att låta som en oansträngd blandning av pop, funk, soul, country och Tom Petty-rock. Lägg till ett flitigt använt falsettröstläge. Allt är fasligt snyggt och lika angenämt att lyssna på som att svepa in sig i en schyst rökrock och sippa på Frithiofssonvin en kulen höstkväll. Men det är när man skruvar upp tempot, som i årets mest a-roterade singel, Arrest me 'til it hurts samt Champagne eyes, som man får i gång hjärtfrekvensen. Slagsidan mot lugnare spår med akustiska bakgrunder, försiktigt piano- och orgelklirr och slidegitarrer ger stundtals ett blodfattigt intryck. Fast, som sagt, vill man ha elegant musik är det här en njutning.