Carl-Göran Ekerwald visar sitt tabula rasa

- Nej, jag kan inte säga att det är generellt viktigt att läsa skönlitteratur eller att över huvud taget läsa. Man blir inte en bättre människa av det, inte klokare heller. Analfabeterna är lika kloka som vi, säger han.
På soffbordet i huset i Lagga sydöst om Uppsala, där han bor med sin hustru Anna, ligger ett exemplar av hans nyutkomna bok Tabula rasa. Vi räknar och kommer fram till att den nog är hans fyrtiosjunde bok. Den är också den andra delen i hans självbiografi, vars första del Skogvaktarns pojke kom 2002.
Paret Ekerwald flyttade från Jämtland till Lagga för bara något år sedan, men också det uppländska livet har hunnit få sin plats i den nya boken. Där ryms även Anna Ekerwalds demenssjukdom; den som gör att hon behöver ständig tillsyn, men som inte hindrar de båda makarna från att tillsammans läsa böcker högt och prata om det lästa.

Carl-Göran Ekerwald är oerhört beläst. Det märker man när man läser hans essäer eller biografierna över en lång rad personer, bland andra Shakespeare, Voltaire och Nietsche.
- Litteraturen är en flykt från vardagslivet och den omkringliggande verkligheten. När jag började i läroverket i Östersund vid tio års ålder kände jag mig isolerad. Jag läste den enda bok vi hade hemma, Bibeln, särskilt Gamla testamentet.
Han blickar ut över kulturens landskap genom filosofen Hegels ögon och säger att staten vill att människor skall ägna sig åt kultur, såväl litteratur som bildkonst och musik. Kulturen kan göra människor lugna och harmoniska.
- Ett samhälle med så lite missnöje som möjligt, fungerar smidigt. Winston Churchhill visste det och vägrade alla nedskärningar på kulturens område. Men vår nuvarande regering har inte insett det. Den verkar över huvud taget inte så kulturintresserad.

Kulturen som lugnande medel, statens bedövningspiller till medborgarna - men inte är kulturen bara ett lyckopiller?! Hur är det med konstens förmåga att gå före samhällsutvecklingen, att spränga gränser, att motverka förtryck...
- Naturligtvis! Visst är det så. Konstnärer av olika slag känner vart vinden blåser och kan ofta se runt hörnen vad som är på väg. Och konsten, kulturen, kritiserar alltid makten.

Så då handlar kulturuttrycken både om lugn och oro?
- Javisst. Det är ju det som är det andliga livet. Utan det skulle allt bara handla om pengar.

Vi återgår till det positiva med läsandet. Det är förstås en poäng, säger han, att man får vidare referensramar. Man blir bekanta med många tankar, miljöer, personligheter, tider. Ett viktigt jämförelsematerial för det egna livet.
- Samtidigt är läsandet en refug, en asyl. När man hittar något i en text, som griper en, är man inte längre närvarande i rummet och nuet.
Om man nu prompt skall läsa, måste det inte enbart vara den yppersta litteraturen, den som ställer de svåraste frågorna, den där språket antar sina mest fulländade former, säger han.
- Jag har inget alls emot populärlitteratur, enklare litteratur. Anna och jag har läst mycket deckare. Till exempel har vi följt Simenons Maigret ända sedan de första böckerna kom. Och förr läste jag gärna Mickey Spillanes Manhattandeckare.
Men den moderna deckargenren är han inte orienterad i. Inga böcker av exempelvis storsäljarna Nesser, Mankell och Stieg Larsson finns i hyllorna.
- Nej, jag hinner inte läsa så mycket nyutgivet i den genren numera.

Humorlitteraturen slår han gärna ett slag för, nämner särskilt två skämttecknare med bitska repliker: danske Storm P (Robert Storm Pedersen) och Jan Berglin i Svenska Dagbladet.
Poesi läser han gärna. När Tomas Tranströmer debuterade med 17 dikter 1954 var det bland andra Carl-Göran Ekerwald som recenserade, i Östersundsposten, och konstaterade att den här unge diktaren var något utöver det vanliga. Tranströmer är fortfarande favorit, men känner varandra gör de båda herrarna inte, fast man kunde tro att de har umgåtts på parnassen.
- Nej, vi har aldrig träffats.
Däremot har Carl-Göran Ekerwald träffat många andra författare, till exempel när han studerade vid Uppsala universitet, där han blev fil mag i humanistiska ämnen 1949.
- Carl Erik af Geijerstam kände jag mycket väl liksom K G Hildebrand. Och Jan Fridegård, fast honom träffade jag först på 50-talet.

Till favoriterna i hans ungdom, och kanske fortfarande, hör Gunnar Ekelöf, Evert Taube och Nils Ferlin.
- När Ekelöf satt i Svenska Akademien tyckte han att Ferlin borde få Nobelpriset. Men det tyckte inte Akademien.
Storheten hos Taube och Ferlin, säger han, ligger bland annat i att de inte bara skrev om sig själva och sina upplevelser och tankar, utan också lät sina dikter handla om sådant som låg utanför dem själva.
- De blickade ut i världen. Det är stort.
- Taube är för övrigt underskattad. Också hans till synes vardagliga sånger är poesi av horatianska mått. Mitt i det lätta anslaget finns ofta en elegans, man hör en annan röst. Taube kommer historiskt att ha en ställning motsvarande Bellmans!

Vi tittar ut genom fönstren mot trädgården där höstens frostnätter har nupit trädens blad röda. En talgoxe kommer fram till fönstret och kvittrar något uppfordrande.
- Han vill ha mat. Han kommer varje dag, älskar ost men äter gärna också smör, sticker näbben mitt i smöret.
Det är en dag med sol, ivriga småfåglar och fallande gulröda löv, ett väder att njuta av. Vi talar om vem man skulle vilja promenera med, en sådan där långsam promenad med samtal kring smått och stort.
- Jag skulle nog välja mellan Nietsche och Goethe...det fick bli Goethe! Han känns så klok och riktig i allt han skriver. Man blir som ett barn med Goethe, han är den kloka farbrorn. Och samtidigt är han nästan pubertal, en femton års pojke, nyfiken och öppen för allt.

Carl-Göran Ekerwald rekommenderar Goetes självbiografi och hans brev, utöver dikterna, för den som vill bekanta sig med skalden. Särskilt breven till en murarmästare i Berlin:
- Goethe hade ingen särskild känsla för eliten i samhället. Hans brev till murarmästaren är de allra bästa.
Vad skulle de tala om, herrarna Ekerwald och Goethe? Skulle författaren E fråga skalden G om något särskilt?
- Jag är varken intresserad av problem eller information, så jag skulle inte fråga honom om någonting. Vi skulle promenera tillsammans här i Lagga, gå bort till lindallén vid Kasby, en dubbelallé med 80 lindar. Goethe kommenterade den kanske och då kunde jag berätta om Karl IX:s oäkta son, riksamiralen och mångmiljonären Carl Gyllenhielm, som ägde Kasby och som byggde Karlbergs slott. Det borde intressera honom. Men jag skulle inte säga något förrän jag blev tilltalad. Tror inte det tilltalade Goethe, att man försökte konversera honom.
- Vi skulle prata om ditt och datt i en vänlig atmosfär. Det är DET som är livet!

Ett stort intresse, som väcktes när Carl-Göran Ekerwald var i tonåren och råkade få syn på en spännande bok på biblioteket, är den persiska litteraturen och kulturen. 1971 for han med familjen i bilen till Iran, överväldigades av hettan, men fick intresset för persisk litteratur och kultur befäst.
Ivrigt skyndar författaren in i sitt kombinerade sovrum-arbetssrum och hämtar ett praktfullt verk i ljust beige kalvskinn:
- Det här är Lustgården av Sadi, översatt av Erik Hermelin och utgiven i en upplaga av 400 exemplar 1918.
I Sverige alltså. I dåvarande Persien, numera Iran, utkom den 1258.

Erik Hermelin, den svenske baronen, var för sin släkt en ostadig, oppositionell, besvärlig person och därtill alkoholiserad. Efter åratal av eskapader där flera kortare fängelsevistelser ingick, sattes han på hospital. Varken det utsvävande livet eller inspärrningen på dårhus hindrade honom dock från att översätta persisk litteratur. Vill man veta mer om denne bildade, bereste och möjligen vilde man, kan man gärna läsa Carl-Göran Ekerwalds Persiska antologin från 1976 och Persisk balsam från 2007.
- Hermelins översättningar är trogna originalet och hans språk är varierat. Han använder nära nog alla ord vi har i vårt språk. Ingen har på svenska kommit så nära Sadis persiska som han.
Carl-Göran Ekerwald läser numera persiska och lär sig ständigt mer.
- Jag studerar persiska varje dag med grammatik och lexikon. Just nu läser jag Rosengården av Sadi. Det gör jag inte för att få del av en väldig visdom, utan för att få vistas i en rasande trevlig människas sällskap!

Tabula rasa är ett uttryck som betyder från tidigare skrift renskrapad vaxtavla.
Tabula rasa är också titeln på Carl-Göran Ekerwalds självbiografi. Varför valde han den titeln? Han är ju inte precis något oskrivet blad. Inte ens när boken börjar, under 1940-talet.
- Jag valde titeln för att begreppet är så mångtydigt. Inte minst tänkte jag på innebörden av "tabberaset" hos Astrid Lindgren.
Där handlar begreppet bokstavligen om att rensa bordet, när Emil bjuder Katthults fattighjon på mat och tömmer familjens förråd.
- När man är gammal kan man känna sig så, att man har rensat bordet och gjort sig av med alla gamla skuldbrev. Och kan börja på nytt.

Biografiförfattaren Carl-Göran Ekerwald är nu sin egen biograf, hur fungerar det?
- Man måste distansera sig, försöka se sig själv utifrån och värdera sig själv. Jag har skrivit dagbok sedan 1940 och har hållit reda på mig. Jag har mycket material. Men jag tänker också på vad Goethe säger, att man ska låta bli att tänka så mycket på sig själv; att i stället vara utåtriktad och världstillvänd.

Världsfrånvänd är Carl-Göran Ekerwald däremot inte gärna. Medan han gott kan filosofera kring göranden och låtande i världen, bryr han sig inte om att lägga energi på funderingar kring Guds eventuella existens, livet efter döden och trons förmågor.
- Det där är sådant man inte kan veta någonting om. Vi borde låta Gud vara ifred.

Carl-Göran Ekerwald visar sitt tabula rasa

Carl-Göran Ekerwald har sedan tioårsåldern levt sitt liv i litteraturen. En ständigt läsande och skrivande person som han borde väl propagera för läsandet, särskilt som han 2006 gav ut boken Läsa innantill och bli en annan...