Carl Malmstens möbler känner många till. Däremot är han nära nog okänd för sina sociala och pedagogiska strävanden, trots att han själv ansåg detta vara det viktigaste han företog sig. Möblerna gjorde han för att finansiera sina omfattande skolprojekt. Hans sammansatta gärning och visioner om betydelsen av handens verk ligger i linje med det intresse för hantverk som under senare år fått internationell spridning i böcker och på nätet. I den frågan engagerar sig också vetenskapligt skolade samhällsanalytiker, bland dem många radikala kvinnor med alternativa tankar om hushållsekonomi och hållbarhet.
I dagens debatt kring den svenska modernismens ideologiska rötter lyser Malmsten med sin frånvaro. Han var den kanske mest kände kritikern av den enligt honom alltför ensidiga optimismen inför nya tider som funktionalismen och Stockholmsutställningen 1930 utstrålade. Han förebådade mycket av den rannsakan som i dag blommar upp med begreppet ”rethinking modernism”, en omvärdering av modernismen. Hans tankar var långtifrån politiskt korrekta i en tid då optimismen inför vetenskap och teknikutveckling var det som stod högst i kurs och stöddes uppifrån. Det är nog en orsak till att hans sociala och pedagogiska tankar förbisetts i Sverige.
Malmsten drevs av en djup oro inför samhällsutvecklingen. Han beskriver sina egna upplevelser av unionsstrid, två världskrig och den första atombomben och hur han påverkades av stämningarna i Sverige och ute i Europa. Det moderna projektet blomstrade och fick, enligt honom, en alltför snabb spridning i det av krig förskonade Sverige. Han oroade sig över vart människan skulle ta vägen i dessa omvälvande förändringar och anade en identitets- och rotlöshet som hotade att följa i spåren.
Han reagerade mot att Stockholmsutställningen representerade en så total brytning med det gamla. Funktionalismens trosläror fann han fyrkantiga och hårda. Liksom Ivar Lo-Johansson ansåg han att ”dess nakna språk hette fakta”. De frågade sig: ”Var är den nya människan?” Malmsten saknade den mänskliga handens närvaro. Den debatt han då förorsakade kallades funkis–tradis-debatten och han själv fick epitetet romantisk revolutionär. Han krävde att en av de ansvariga skulle avgå: Gregor Paulsson, sedermera professor i konsthistoria i Uppsala. Men det måtte ha varit högt i tak, för några år senare kom ändå många av dem som han kritiserat hårdast att stötta hans skolprojekt och de gjorde honom snart till professor. Kanske kände de att det låg något i hans kritik.
Malmstens vida vyer bottnade i en allmän bildning, i ordens verkliga mening. Han levde i ett kultur- och utbildningsklimat som alltmer utvecklats mot specialisering där en helhetssyn blivit svårare att hävda. Något av detta speglas i dag i till exempel i Nationalmuseums avdelning för designhistoria, där Malmsten endast representeras av två tämligen tråkiga praktmöbler. Vem känner till att samma museum under krigsåret 1944 ägnade tio salar åt hans idéer kring pedagogik och samhällsförändring? Dåvarande chefen Erik Wettergren skriver i förordet till katalogen att han är glad att museet därmed ”tydligare än förr fått betona sin inställning till konsten som ett led i ett större samhälleligt sammanhang, där estetiska och sociala funktioner kan och bör gripa in i varandra”.
Från unga år och livet igenom stred Carl Malmsten för att söka förverkliga en förnyelse av skolan, som han såg som grundbulten i en samhällsförändring. Villkoren för ett mänskligt växande framstod som än mer nödvändigt i den tid han kallade maskinåldern. För det krävdes något annat än den utbildning han själv fått uppleva.
Vid sidan om sitt omfattande verk med möbler, inredning och företagande startade han flera skolor och mängder av kurser i Sverige och utomlands. Dessutom stred han i böcker, artiklar och utställningar för att skapa opinion för sina visioner. Han engagerade sig främst i tre debatter, som för honom alla hade starka beröringspunkter. Förutom funkis–tradis-debatten handlade det om slöjdämnets utveckling samt framför allt debatten om en ”ny humanistisk-praktisk föregångsskola”. Han lyckades få till stånd en livlig diskussion kring de två första, medan den tredje och mest grundläggande frågan var betydligt svårare att få gehör för.
Han insåg tidigt ekonomins avgörande betydelse och gick själv först in för studier i nationalekonomi. I brev till fadern skrev han om sina misslyckade försök: ” Kära Far! Vad ska jag göra? Det är lika dant med mig som förra hösten, då jag skulle läsa samma ämnen. Jag står alldeles hjälplös inför ett teoretiskt arbete. Jag minns ingenting av det jag läser och kommer aldrig någon vart i mina studier … Jag har intet livsmod, ingen arbetsglädje, när jag sätter mig att arbeta känner jag endast ångest över hur jag ska kunna komma framåt och tänker på det ändlöst långa arbetet, som aldrig nalkas fullbordan, då jag alltjämt glömmer och förlorar konturerna av det tidigare lästa.”
Lyckan återkom först när han senare hamnade vid en hyvelbänk; den förändrade hans liv. (Inte minst många aktivitetshungrande pojkar, som i dag vänder det formella utbildningssystemet ryggen, kan nog känna igen sig i detta främlingskap inför alltmer omfattande krav på utbildning och längtan efter att få utlopp för sin energi i reellt arbete.) Det var när han fick egna barn som han på allvar tillsammans med hustrun Siv började gå in för att reformera skolan. Hon var lärarinna och skrev om ” vilket nationalekonomiskt kapital av personliga möjligheter, arbetslust och initiativkraft, som under årens lopp gått förlorat genom en opsykologisk barnaskola”. De ville båda sätta fokus på den aktiva människan och få teori och praktik att hänga ihop i skola, arbete och fritid på ett ack så svårfångat, men ständigt lika angeläget, sätt. Det gällde att ställa hand och ande i skapande samverkan, som han uttryckte det. Huvudsaken var att den tekniska och konstnärliga utbildningen förenades i en och samma strömfåra.
I Mittens rike – En bok om handens verk och mänsklig odling, 1949, skildrar han sin sammansatta syn och skriver även om begreppen bilda, forma, gestalta i vår tid med start i kulturarvet. En ”levande form” fann han i det ”enkelt ärliga” i folkkonsten snarare än i det överlastade borgerliga formideal som morföräldrarnas hem representerade. Här framhålls också att ordet bildning ”kommer av att bilda, att med handen forma ting till gagn, glädje och skönhet. Vårt skolväsende måste släppa vidskepelsen, att teoretiska studier är bildningsmedlet framför andra, måste söka sig fram till den breda och djupa mänskliga bas, där kropp och sinnen övas i samspel med tanke, vilja och hjärta, inse att bildad helt igenom blir människan genom att utföra goda verk. Att hålla barnen och ungdomen till goda verks fullföljande, verk, som svara mot deras håg och krafter och med åren tillväxa i allvar och omfång, det är att fostra människan från grunden och fostra henne till samförstånd med sig själv, samfund och liv.”
Formsinnets fostran måste övas tidigt i hem och skolor. ”Låt människorna alltifrån tidig ålder snickra, väva, måla, knåda i lera, bygga, musicera, spela teater, inreda ungdomsgårdar och slöjda möbler till sin skola och till eget hem, släpp loss hela kopplet av bundna andar, som vill ut och skapa det som glädjer själen och som är vackert, nyttigt, färgrikt, enkelt, torftigt, praktiskt – efter vars och ens näbb och fason.”
Friheten var central och han hade ett okuvligt förtroende för människans positiva möjligheter. En förebild var relationen mellan lärling och mästare, men med sitt intensiva temperament brast han själv ofta i den svåra balansen mellan frihet och kvalitet som krävs i yrkesutbildning.
Den slöjddebatt han initierade handlade om den då också internationellt mycket kända Nääs-slöjden. Här opponerade han sig mot hur grundaren Otto Salomons idéer med tiden utvecklats mot alltmer standardiserade och mekaniserade undervisningsformer. Den debatten blev ett viktigt inslag i en frigörande utveckling av slöjdämnena, som i dag hör till dem som uppskattas mest av elever.
Det enda allmänna skolprojekt som blev verklighet var Olofskolan som drevs från förskola till gymnasium under 14 år. När man 1941 tvingades lägga ned skolan hade omkring 2 000 elever tagit del av undervisningen. Men kampen fortsatte och det var då han fick landets främsta konstmuseum att engagera sig också i skoldebatten. Här presenterades också planritningen för en mycket större skola för det växande Bergshamraområdet vid Brunnsvikens vatten. Det skulle bli en skolby för 600 elever, från förskola till gymnasium och vara ” ett mittens rike för barn och ungdom och för traktens folk … en medelpunkt för elevernas fritid och traktens kulturella liv... På skolområdet skulle finnas verkstäder och ateljéer. Lokaler kring en sluten gård skulle även kunna användas för fritidssysselsättning och kursverksamhet ...” Av dessa planer blev intet. Sannolikt spelade tankarna emellertid roll för 70-talets stora Sia-utredning om skolans arbetsmiljö och skolan som kulturcentrum också för fritidsändamål.
På Nationalmuseum presenterades också en skola för vuxna blivande konst- och hantverkslärare: Nyckelvikens folkhögskola för handaslöjd och folklig kultur. Nacka kommun hade ställt en naturskön plats och Stora Nyckelvikens herrgård till Malmstens förfogande. Arkitekten Nils Tesch gjorde planritningen med 15 hus placerade i landskapet, utifrån den tidigare Olofskoleeleven och senare arkitekturprofessorn Mårten Larssons elevarbete på Teknis. Boken Mittens rike skrev Malmsten också som ett av många led i en tioårig kampanj för denna skola. Men han fick aldrig se sin Nyckelby komma till stånd. Dåvarande ecklesiastikministern och ordföranden i skolkommissionen Tage Erlander visade endast artigt intresse och Alva Myrdal var den enda politiker som stödde projektet.
Dagens Nyckelviksskola på Lidingö förverkligades dock 1955 i hans anda av personer som nära följt hans gärning. Och på Lidingö har nyligen hans verkstadsskola, som nu heter Carl Malmsten furniture studies, fått nya stora lokaler.
Han och hustrun startade slutligen vid 70 års ålder Capellagården där Ölandsnaturen och ekologisk trädgårdsodling utgör basen för skolans verksamhet. Den firar i år 50-års jubileum och utgör, liksom de två Lidingöskolorna, oaser för de många som vill lära sig hantverk i gemenskap med kvalificerade lärare.
Det finns skäl för oss i dagens Sverige att mera uppmärksamma de grundläggande sociala och pedagogiska visioner som Carl Malmsten så envetet kämpade för under ett helt liv.