Craggs Samtal är depressiva

Jag ägnar alldeles för stor energi åt Samtal, den mindre av Tony Craggs två skulpturer i Centralpassagen som löper genom Uppsalas centralstation. Tyvärr, bör tilläggas. Jag rör mig dagligen i området och mina aversioner för verket kommer snart att göra att jag tar en omväg för att slippa gå igenom stationen.

Det är väldigt lätt att förstå tanken bakom Craggs verk på stationen. En internationellt erkänd skulptör med ett Turnerpris i bagaget är inte fy skam. Och om skulptören som Cragg dessutom arbetar på ett undersökande sätt som påminner om forskning borde saken vara klar. Det gick inte att ta miste på stoltheten när det avslöjades vems verk som skulle bli juvelen i den stora satsningen på en ny centralstation.

Och det är inte helt fel tänkt. Tony Cragg är en intressant konstnär, och Chains of event, det större, vertikalt strävande verket på stationen, är knappast en katastrof, även om det inte direkt får betraktaren att rysa av spänning. Men det går inte att ursäkta den mindre Samtal. Från sidan ser skulpturen ut som en bälg eller en spiral i upplösningstillstånd och framifrån – för den som rör sig rakt genom passagen – visar verket några ansikten som illustrerar titeln. På det stora hela är det en fanatiskt trist skulptur som skäms för att den inte vet vart den är på väg, men det är ändå inte det som är problemet.

Samtal befinner sig mitt i myllret och kan betraktas från alla håll både från marken och uppifrån, från det kringliggande stationsområdet, och det ger mig akuta depressionssymptom att Uppsalas kanske bästa placering är förslösad på ett verk som är för litet, för tyst och för tråkigt för platsen. Om man gör en sökning på Cragg hittar man på mindre än en minut åtminstone ett fyrtiotal verk som hade överglänst Samtal. Att verket står där det står kan bara beskrivas som en triumf för konstnärens gallerist, som antagligen kände sig tvungen att ta en dusch när transaktionen var avslutad.

Det är som om skulpturen nästan inte finns. De allra flesta går bara förbi utan att ens märka att det står där det står. Det är inte utan att jag är lite avundsjuk.

Tidigare artiklar: 12/7, 16/7, 21/7, 2/8 och 9/8