Damm, Vasaparken
Konstnär: Silas Engström
Landskapsarkitekt: Anna Varenhorst, Temagruppen
Det första som slår en när man närmar sig konstnären Silas Engströms nya damm i Vasaparken är att den på ett effektivt och elegant sätt drar ut Biotopias verksamhet i parkmiljön. Placeringen, öster om det biologiska museet, skapar ett naturligt rum utanför byggnaden och den celliknande dammens form är tydlig och kunde nästan vara en illustration av museets ambition att vara ”ett spännande och lustfyllt komplement till skolans undervisning”.
Med tre stora runda bassänger som möts i mitten får dammen en behagligt bullig treklöverform som upprepas av den kringliggande landskapsarkitekturen. Cellens, eller kanske hellre celldelningens, kanter består av mörk betong och är breda nog att röra sig på. I bassängerna ligger runda naturstenar. Här och var bryts de återhållsamma färgerna i cellmembranet, kanterna, av blanka glaspartier, som precis som den riktiga cellens mitokondrier ger helheten energi.
Man kan ifrågasätta valet att placera en stor bassäng i en miljö som till vardags är fylld av lekrusiga barn. Varje gång jag hittills passerat dammen har jag hört irriterade föräldrar tala om den potentiella drunkningsfaran.
Nu är ju i och för sig bassängen relativt grund, så ett obligatoriskt klädbyte i packningen är möjligen viktigare att tänka på. Men också det kan vara nog så störande. Vatten och barn är inte alltid en optimal kombination.
Det går också att anmärka på att dammen så tydligt knyter an till museets didaktiska verksamhet och inte direkt sprudlar på något överraskande sätt. Å andra sidan blir en experimentverksstad aldrig roligare än när man riskerar att bli blöt om fötterna.
Lilla tåget
Pernilla Sylwan: Skruvarna
Katarina Persson: Avhopp
Maria Lewis: Reseplan
Ett tåg på en tågstation. Är det roligt? Tja, jag skulle kanske inte vara benägen att säga att det är en regel. En buss på en busstation. En fisk på ett akvarium. Ett instrument i en konsertsal. Nej, offentlig konst som bara illustrerar är oftast inte så kul. Men Pernilla Sylwans stiliserade tåg i gjutjärn på Reseplan är faktiskt inte så dumt. Den lilla, men uppenbart tunga, tågkroppen, som kunde vara skuren med en pepparkaksform, tuffar fram i ett hav av gröna glasskärvor och tar emot de resenärer som anländer till resecentrum från Katalin-hållet.
Den uppenbara formen är dessutom försvarlig just på Reseplan, som börjar bli en väldigt sammanhållen miljö. Rosten som täcker Lilla tåget, som verket heter, går igen i en rad arkitektoniska detaljer, och den klassiska tågformen knyter minst lika mycket an till de stora båghusen, vars form är en hänvisning till de gamla tågstallar som en gång stod på platsen.
Det schematiska tåget får dessutom en fin kontrast på andra sidan av den upphöjda refug där den är placerad, där Katarina Perssons tre enorma skruvar sticker upp som om de vore iskruvade från parkeringsgaraget nedanför eller kanske ännu hellre från en annan, mer mystisk underjord. På håll ser de väldigt realistiska skruvarna ut som prydnadsgranar, vilket gör att det blir en rolig överraskning att komma närmare och se något helt annat. Både den rostiga ytan och det blänkande glasunderlaget binder också samman.
Tillsammans med Maria Lewis lika surrealistiska men aningen mer diskreta gunga, Avhopp, drabbas platsen av en mild magi. Gungan är fixerad i sin bana på den punkt där en gungande allra helst väljer att hoppa av för att komma så långt som möjligt. Symboliken är förstås dubbel och fungerar lika bra på de faktiska avhopp som ständigt sker i anslutning till platsen som på en större, mer livsomvälvande avstigning. Något att tänka på för alla stressade pendlare som rödögda och svärande skyndar till tågen varje morgon.
Tre fotografier
Riitta Päiväläinen
Stationsgatan 12
I anslutning till Reseplan finns det dessutom en chans att fördjupa sig i vardaglig surrealism. I entrén till de lokaler som bland annat rymmer Uppsala kommuns kulturkontor hänger tre stora fotografier av den finska konstnären Riitta Päiväläinen som retar sinnet på ett, vågar jag säga, magnifikt sätt. Päiväläinen arbetar oftast med skog och textiler i en högst egensinnig kombination. Det låter på gränsen till banalt att placera gamla kläder i en omgivning av mustig grönska och vildmarksdramatik.
Men Päiväläinen är aldrig i närheten av schablonartat modefotografi. Istället fyller hon sina bilder med en melankoli som är så tung att det nästan är svårt att stå upprätt inför dem. Skogens kretslopp möter de tomma plaggen som inte har förmånen att återfödas varje vår och får nöja sig med att existera en gnutta längre än de människor som en gång bar dem. Inte ens de uppenbara referenserna till skir naturromantik och dansande feer stör, utan blir en gestaltning av en existentiell rädsla som gör vad den kan för att ge mening åt det meningslösa.
Att bilderna dessutom anas genom flera fönster om man promenerar i Stationsgallerian, som huset också rymmer, är en fin bonus. Ett litet hörn som känns kompromisslös konsthall förhöjer utan tvekan i stort sett vartenda bygge.