Det senaste året har jag, i egenskap av mer eller mindre föräldraledig, sjungit Imse vimse spindel mellan tolv och sexton gånger i veckan. Det låter inte så mycket nu när jag ser det i text, men på tio veckor blir det mellan 120 och 160 Imse vimse, och efter femtio veckor är vi uppe i åtminstone 600 spindlar som klättrar, faller och spinner nya nät. Det är inte utan att man blir lite torr i halsen.
Frågan som blottar sig är naturligtvis varför ingen annan visa så genomgående och konsekvent dominerar repertoaren på våra öppna förskolor. Vi sjunger den vanliga Imse, vi sjunger om den dova Bamsespindeln, den höga pyttespindeln och, självfallet, den ryckiga busversionen.
Som vanligt speglar konsten livet och svaret levereras i den lyxigt guldkantade boken Den andra vägen (Albert Bonniers förlag) där Ernst Billgren och Jan Åman har samlat 19 framgångsrika konstnärer och curatorer på tematiken ”om konsten att bygga luftslott”. Allt handlar som vanligt om nätverkande.
I en rad formmässigt varierande och mestadels väldigt läsvärda betraktelser ger namn som Dan Wolgers, Helene Billgren, Carl Michael von Hausswolff, Susanna Slöör, Jan Håfström, Ulf Linde, Sara Arrhenius, Carsten Höller, Daniel Birnbaum och ytterligare ett gäng en hint om de tankar, händelser och intryck som på sikt leder till det vittomspännande vi kallar konst.
Det blir en hel del betydelsefulla intryck av färg, gangsterkyrkogårdar, inre censur, Fantomen och den där livsomvälvande insikten om att ”man med konst har en unik möjlighet att röra sig fritt inom alla områden”, som Leif Elggren skriver.
Men mest av allt blir det en illustration av nätverkandets betydelse. Ulf Lindes bidrag är till exempel referat från ett samtal mer än en egentlig text, och trots sin läsvärdhet mest med för att Linde – alla moraliska hyreshaverier till trots – förblir ett tungt namn när det handlar om välformulerade utsagor om konst. Och den internationella stjärnan Carsten Höllers bidrag består av en dialog med den ännu större stjärnan Hans Ulrich Obrist, supercuratorn som räknas som konstvärldens kanske allra mäktigaste man.
Sara Arrhenius, chef på Bonniers konsthall, ger en bildlig version och Jan Åman en väldigt bokstavlig. Den förra låter läsaren ta del av den arbetsprocess som ledde fram till utställningen med Tomás Saracenos gigantiska installation 14 billions (working title) – en korrekt återgivning av den svarta änkans tredimensionella nät. Den senare utgår från ett inspirerande Brodsky-citat (the trick is to see the trick) och redogör sedan ganska självgott men fullt korrekt för sitt eget imponerande närverk. Jan Åman verkar fortfarande i efterdyningarna av det ekonomiska slarv som tvingade honom att överge skötebarnet Färgfabriken häromåret, och det övergripande intrycket blir att Den andra vägen är en del i hans klättrande upp igen.
Vi klättrar, faller, klättrar och spinner vidare på våra nät. Det är klart att barnen måste lära sig.