Det skämtades om det i höstens säsong av tv-programmet Så mycket bättre, att Darin borde ha en parallell karriär där han sjunger på svenska. (Olle Ljungström föreslog glatt artistnamnet Durin.) Och visst var det något av en uppenbarelse att höra Darin sjunga på svenska i Så mycket bättre. Hans rusa-till-dansgolvet-version av Ljungströms En apa som liknar dig och powerballadtolkning av Magnus Ugglas Astrologen blev säsongens höjdpunkter och i framförandet fanns ett mervärde som Darin saknar när han gör sitt eget material: Språket.
Det handlade om svenskan, men det handlade egentligen lika mycket om innehåll oavsett språk. Darins dramatiska utspel och känsla för rar sentimentalitet kom till sin rätt när låtarna fylldes med ett textmässigt innehåll bortom danspoppens eviga I love you baby.
Darin Zanyar, tidigare Idoltvåa och popidol sedan 2004, smider förstås medan järnet är glödhett och släpper albumet Exit medan halva Sverige fortfarande nynnar på En apa som liknar dig. Han har inte låtit tv-succén förändra artistskapet, utan fortsätter göra dagsmodern dansgolvspop – på engelska. Det finns trots allt något skönt i det, att man inte måste göra en personlig singer-songwriter-platta om sina relationsproblem bara för att man plötsligt har chans att nå en annan publik än förr, att bli ”kreddig”. Men jag saknar ändå det där innehållet som uppenbarligen kan lyfta Darin, texterna som gör att man lyssnar till hans fina röst på ett annat sätt.
Med detta sagt är Exit Darins bästa album hittills. Han har länge varit en popstjärna med hög potential, en sådan som man hoppats ska få till det med någon superproducent eller en låtskrivarpartner som kan ge honom kraften att kliva fram ut danspoppens andraled till en position längst fram. Men nja, det händer inte riktigt denna gång heller. Tyvärr.
Exit är dock full av hitlåtar med snygga refränger och bra tryck i produktionen. Singeln Playing with fire är ett utmärkt exempel, What it’s like ett annat. Barn kommer säkert att älska det, folk som nått krogåldern kommer att kunna hytta entusiastiskt med nävarna i närmaste bar, danstokiga kommer att höra introt och springa mot dansgolvet. Ibland är Exit verkligen så bra – men på ett sätt som inte överraskar på särskilt många punkter.
Det blir många sångmässiga sta-a-a-a-a-a-a-kningar i eurohousestil innan refrängerna dunkar i gång med producentens alla effekter på en och samma gång, man blir nä-ä-ä-ä-ä-ä-stan lite trött i längden. Halvballaderna är lite gäspiga och att göra pop/hiphop/crunk med gästartisten Lil Jon om att dricka alldeles för många shots (Before I pass out)… Alltså, det låter inte alls illa men hade varit betydligt roligare om det gjorts för något år sedan. Nu känns det redan väldigt gjort. Kyliemässiga That love är en annan schyst låt, med ett lagom diskret lån från genreklassikern Can’t get you out of my head.
Det går liksom inte att komma ifrån man saknar överraskningseffekten. Vi känner redan den här sidan av Darin väl och längtar efter att han ska lämna sin trygghetszon och ge oss något mer. Något med bara en gnutta mer innehåll, på ett sätt eller annat.