Det är möjligt att det, som inte bevittnas, existerar. Men för oss människor är det vittnesbördet, berättelserna, som gör tillvaron verklig och någon gång nästan begriplig.
Dagens författare är bara en sorts berättare. Tonsättare och utövande musiker, bildkonstnärer, dansare och skådespelare och så vidare är också berättare.
Uppsala har en kader etablerade kulturaktörer. Författare, konstnärer, musiker, skådespelare och andra med välkända namn som Carola Hansson, Ola Larsmo, Ulf Werre Johansson, Elisabet Hermodsson, Kent Wennman, AKO, Jin Jiang, Emma Tranströmer och många andra.
Vi behöver inte oroa oss för dem. Inte fundera över om vi kommer att få ta del av deras berättelser, för de får vi, löpande.
Det finns många fler berättelser i Uppsala med omnejd. En del blir synliga genom artiklar i UNT, där människor intervjuas om sina liv.
***
Men det finns mer. En berättelse, minst, per människa. En utsikt över tillvaron, en insikt om såväl det vackraste som det mest vedervärdiga i livet. Berättelser som vi sällan får ta del av, om vi inte personligen känner de presumtiva berättarna. Och kanske inte ens då. Det är inte alltid man kan eller vill berätta sådär över en kopp kaffe.
Nysvenskar och människor med annan etnisk definition, tar sig kanske inte upp på berättarparnassen, även om de skulle vilja bli kulturaktörer. Inte alla gammalsvenskar heller för den delen.
Att bli publicerad, få tillgång till en scen eller ett galleri, är inte det lättaste. Och om man inte har den kulturella ambitionen, vart tar ens berättelse vägen då? Kanske får den liv över ett middagsbord, i en förening, under en kurs i svenska eller i bastun på simhallen.
Jag längtar efter de här berättelserna! Som inte alla kommer från högutbildad svensk eller utländsk medelklass. Det är de olika perspektiven, smakerna, färgerna, tankarna som berikar.
Vi behöver varandras berättelser för att ha en chans att förstå och känna världen och oss själva. Ju mer multikulturellt vårt samhälle blir, desto fler berättelser behöver vi få ta del av. I hur många former som helst. Därför hoppas jag att 2012 utvecklas till ett Berättelsernas år. Där Strindbergsåret, Hemslöjdsåret och Sahlströmåret m m är så att säga delår.
***
Jag har tagit några kontakter för att dra i gång ett ”Uppsala läser” efter känd Stockholmsmodell. Kanske blir det start för det projektet i år. Ett berättarkafé borde dessutom skapas i någon miljö där jantelagen inte gäller, utan vi alla törs ställa oss upp och berätta något om livet. Eller sjunga en stump. Eller hänga upp en målning.
Kanske i konsthallen i ett nytt konstmuseum… Eller i ett Litteraturens hus… Eller på ett kafé. Och själv vill jag, som journalist, träffa människor i alla åldrar, av alla härkomster, för att lyssna till deras berättelser. Grottmålningar, marmorskulpturer, godnattsagor och symfonier är vad som behövs för att människan ska komma ihåg att hon är människa.
Hjälp till att göra 2012 till Berättelsernas år!