Det har alltid varit hanteringen av det omöjliga som varit Queens Of The Stone Ages fältherre Josh Hommes storhet. Att få de mest disparata idéer att spreta åt samma håll, att få något stelt att svänga, eller att ena dagen separera med den trummis som tjänstgjort de senaste tio åren för att nästa dag hälsa Elton John välkommen till studion. Ja, inte som trummis då, men som spänstig gästklaviaturist på ett av spåren, tillika ett av albumets svagaste. Dessutom var Homme död för en liten stund innan en läkare fick fatt i en defibrillator och förhindrade att en enklare operation fick ett fatalt resultat för ett par år sedan.
Förra given Era vulgaris (2007) var ännu ett bevis på att karriärtoppen med den omedelbara klassikern Songs for the deaf (2002) tvingade ut vad helst som släpptes därefter i en oundviklig utförsbacke.
Jag trodde nog att bandets saga var all, särskilt som Homme alltid haft mycket annat för sig i allt från Eagles of Death Metal till The Crooked Vultures. Därtill har QOTSA alltid varit en roterande samling musiker med Homme som outbytbart nav. Men Like clockwork bygger mot förväntningarna på en ny ”uppförsbacke”. Det robotaktiga sväng som blivit lite utav ett signum, och som gick till överdrift på Era vulgaris, har fått en bluesig svans. Och i en del spår till och med stråk av … disco.
I 80-talsfluffiga och överraskande funkiga If I had a tail vill man bara åla på sig en spandexdress, men likt många av Queens of the Stone Ages mest välsydda stunder så finns det ytterligare en udda detalj som på något konstigt vis passar in – i det här fallet framträdande syntar som känns lånade från regissör- och filmmusikhjälten John Carpenters bästa Halloween- och Flykten från New York-stunder.
Och inget QOTSA-album utan kufiga gäster. Elton John hamrar som sagt loss, om än väl nedmixat (alltså, varför ha med Elton John på en låt och sen gömma undan honom?), i krängande ystra Fairweather friends medan Jake Shears från Scissor Sisters gästar i mekaniskt medryckande Keep your eyes peeled. Fast man undrar varför han inte dyker upp i höjdpunkten Smooth sailing (eller nämnda If I had a tail), en dänga så – ja just det – omöjligt funkig och dansant att man undrar hur allting hänger ihop. För det gör det.
Det som ändå gör Like clockwork till en sådan omtumlande helhetsupplevelse är den bredd som i viss mån The vampire of time and memory, men kanske mest titelspåret, ger med sina hjärtskärande balladkvaliteter. I Like clockwork visar Homme att han har en röst som kan utsöndra känslor med djup långt bortom de lätt sarkastiska betraktelser som tidigare varit standard. Textrader som ”One thing that is clear/ Is that it is all downhill from here” antyder att tiden som vårdpaket verkligen fått honom att känna var allting bottnar. Och hur man därifrån kan ta sats igen.