De ville inte tjäna

"Jag vill inte tjäna" säger Sara Kristina i Ola Larsmos starka roman med samma namn. Hon vänder ryggen åt den förkrympta kvinnoroll som står landsbygdens kvinnor till buds i 1880-talets Sverige; att tjäna som piga eller jungfru. Så återstår staden. För en flicka som kommer vandrande med kängorna kring halsen har den inte mycket att erbjuda. Det är ett glädjelöst, solkigt Uppsala Larsmo beskriver, tvekande på randen till den nya tiden.

1880-talet för med sig hetsiga sedlighetsdebatter, i arbetarleden pyr missnöjet, ett nytt sekel närmar sig, en ny moral, en ny tid. Larsmo fångar de konflikter den splittrade tidsandan ger upphov till både mellan och inom individer genom att levandegöra å ena sidan Sara Kristina, som omedelbart dras in i stadens prostitution, å andra sidan doktor Ekeberg, stadens motvillige besiktningsläkare.
Genom Sara Kristinas väg in i prostitutionen och genom doktor Ekebergs äktenskap, umgänge och tveksamma karriär skildras det oscariska samhällets tunna polityr av takt och ton, den djupa klyftan mellan män och kvinnor som fostrats till varandras motsatser och inte minst den homosociala gemenskapens strupgrepp på unga och gamla män. Jag vill inte tjäna är en dyster berättelse om ensamhet och utsatthet, om cyniskt utnyttjande och skärande dubbelmoral - men också om den moraliska impulsens goda gärningar och den allt överbryggande instinktiva medmänskligheten.

Larsmos roman ger inblick i ett stycke historia som skolans läroböcker sällan behandlar. Under en stor del av det sekel då kyskhetsbälten sattes på barn och nakna statyer kunde väcka anstöt, var prostitutionen i Uppsala reglementerad. Det innebar att den var laglig, så länge den var kontrollerad. Alla kvinnor som misstänktes försörja sig på sexhandel ålades att varje vecka uppsöka besiktningsläkaren, doktor Lezinsky på S:t Persgatan 3. Smittade kvinnor skickades till kurhuset, kvinnor utan symptom försågs med friskhetsintyg. Systemet var inspirerat av Europas metropoler, främst Paris, och infördes i flera svenska städer.

I min forskning har jag undersökt hur reglementeringen kom att slå fast prostitutionen å ena sidan som ett "nödvändigt ont" och en "social samvetssak", å andra sidan som det stora sociala onda, samtidigt som den också inskärpte en stigmatiserande identitet hos de kvinnor som skrevs in vid Prostitutionsbyrån. Som "byråflicka" var du prostituerad dygnets alla timmar och årets alla dagar, och det var ett faktum som var svårt att hemlighålla.

Prostitutionen var en av det sena 1800-talets mest brännande samhällsfrågor. En feministisk kritik växte fram under seklet, men den stod sig tämligen slätt mot den auktoritativa läkarkår som upprätthöll reglementeringen, med hänvisning till objektivitet och vetenskapliga sanningsanspråk. Samtidigt smög sig en obestridlig moralism in i hanteringen. Besiktningen påminde inte sällan om skamstraff, och om reglementeringen i retoriken var en rationell och hygienisk lösning för att hindra spridning av venerisk smitta, framstår den oftare i praktiken som ett styrmedel för "lösaktiga fruntimmer".
Besiktningskravet förenades med ett reglemente som ålade kvinnorna att föra ett tyst och stilla leverne. Så fick de till exempel inte tilltala folk på gatan eller klä sig uppseendeväckande. Vissa områden i staden var förbjuden mark för dem, och efter klockan 11 på kvällen var det inte tillåtet att röra sig utomhus. Överträdelser beivrades av patrullerande konstaplar och bestraffades med höga böter eller fängelse. Prostitutionen måste finnas, men den fick inte synas. Så länge kvinnorna höll sig till reglementet ansågs den därför av myndigheterna som lösningen på ett problem snarare än som ett problem i sig. Först när kvinnorna bröt mot reglerna blev prostitutionen ett samhällsont. Det gjorde de å andra sidan ofta. Reglementeringen förvandlade högst vardagliga företeelser till brott som betingade höga straff, och många av kvinnorna fängslades tidvis, och betalade höga böter till poliskassan.

Den i Stockholm byråskrivna kvinnan Anna Johannesdotters tryckta dagbok Den undre verlden (1907) ger exempel på den destruktiva spiral av missbruk, övergrepp, straff och sjukdom som många av de kvinnor som sökte ett bättre liv i staden hamnade i. Johannesdotters dagbok ger en bild av den kontrollerade prostitutionen som skiljer sig markant från många andra samtida beskrivningar av bordellväsendet i Uppsala och i andra städer - men så är de i allmänhet också författade av prostitutionens andra part, den köpande.
Till de mest kända exemplen hör väl Gustaf Frödings skaldande om "studentkårens dotter" och "Fina Anckarberg" - än hyllande de sorgfria glädjeflickorna, än osande av förakt och vämjelse över stadens "luder" och sin egen kättja:
[...]
dock trives jag bäst i lag med luder,
Med skrål och kankan och porterdrank,
När pattar blottas och kättjan sjuder
Och luften ångar av kvinnostank
[...]
Mindre kända är Axel Lekanders memoarer under titeln Kärlekslivet i Upsala vid sekelskiftet 1800-1900, som finns bevarade på Carolina Redivivas handskriftsavdelning. Dessa minnen, nedtecknade i en lätt och fryntlig ton, varvas med verser, kartor över stadens bordeller, franska kort och teckningar. Precis som i Frödings poem är det studenttiden som skildras, med glada upptåg, joviala samkväm och sexuella bravader, lätt och ledigt och utan några följder (utom i ett fall, då skribenten av den oregistrerade Anna i Domtrapphuset drar på sig gonorré).

Det är inte endast registrerade kvinnor som memoarförfattaren och hans ungdomskamrater betraktar som tillgängliga. Jämnåriga flickor ur deras egen klass anses förvisso inte vara lovligt byte. Det är inte heller någon fara för dygden hos de ytterst få studentskor som vid tiden har slagit sig in vid universiteten. De betraktas nämligen som rent anstötligt fula. Pigor, cigarrflickor och jungfrur kan däremot gå an - men de är i allmänhet så osmakliga att inte heller de faller studenterna på läppen, då dessa unga herrar trots allt har anspråk på ett visst mått av snygghet, god lukt och salongsbildning.
Hetärerna, menar Lekander och syftar därmed på bordellernas besiktade kvinnor, var däremot i allmänhet både hela och rena, doftade eau-de-coulogne och var endast lätt sminkade, då de var i sin bästa ungdom. Och de var inte så få. Uppsala hade under senare delen av 1800-talet ett rätt utbrett bordellväsende, trots förbudet att "hålla hus där otukt bedrevs". Flertalet låg i stadens utkanter. Troligtvis bedrevs prostitutionen i Uppsala liksom i Stockholm dessutom på partihotell, som tog emot par per timme, och på flickställen, som helt enkelt var hyreshus där byråskrivna kvinnor accepterades som hyresgäster mot ockerhöga hyror. På Repslagargatan i Svartbäcken bodde flest kvinnor som var kända som prostituerade. Gatstumpen kallades Tappen i folkmun.
Det för både samtid och eftervärld mest kända "otuktsnästet" var emellertid "59:an"; "Detta tempel för gudinnan Venus [?] och dess avhållna abedissa", som Lekander kallade det. Den avhållna abedissan var 59:ans värdinna, av Fröding omskriven som Fina Anckarberg. I verkligheten hette hon Tekla. Mot seklets slut var Tekla något till åren kommen, och kände ofta både de besökande ynglingarna och deras fäder. Hon kunde ställa till med fest när någon kund tagit en viktig examen eller ämnade lämna stan. Kunderna ringde på den nymodiga elektriska dörrklockan, varpå Tekla öppnade fönsterventilen en trappa upp och frågade vem som ville in. Besökarna svarade med kodnamn som Målaren, Sam-sam, Tomten eller Knekten, och släpptes in. På nedre plan låg de mer påkostade Götiska rummen, eller gullrummen, med engelska järnsängar, vilka betingade ett högt pris. En trappa upp återfanns en veranda med ölförsäljning och sängkammare innanför, där besökarna kunde "agera" för fem kronor, varvid fotogenlamporna finkänsligt skruvades ned.
Bordellivet så som det beskrivs ur minnet för tankarna till ett ordenssällskap, en krets omvärvd av hemlighetsmakeri och ett närmast romantiskt skimmer. Umgänget på "59:an" spelade en stor roll i Uppsalas studentliv, menar Lekander.
"Låt oss inte tala om moral, men nog var denna institution [?] ett stort moraliskt skydd för stadens familjeflickor, det är säkert. [?] Man skaffade sig den nödvändiga lättnaden i körtlarnas öfverbelastning (=säkerhetsventil) hos de ofta vackra och snälla hetärerna på '59:an'."

Den lättsamma tonen och bilden av den "glada horan", alltid villig, alltid frisk och tillfreds, aldrig krävande eller sipp, känns igen från andra litterära beskrivningar från tiden. Flera av våra stora författare har berört dessa möten på stadens baksida, dolda för barn och ärbara kvinnor. Men verkligheten bakom skildringarna är genomsyrade av klass och drypande av könsojämlikhet. Och medan vår memoarförfattare lämnade 59:an vederkvickt av ännu en "körtellättnad" utan koppling till vare sig hans framtid eller hans förflutna, förblev flickorna på bordellen bundna vid sin tillskrivna horroll, förkroppsligande både drömmen om den villiga, kravlösa frillan, och den syndiga, smutsiga skökan - och inte sällan ensamma med handelns konsekvenser. Priset var högt för de kvinnor som liksom Larsmos romangestalt Sara Kristina inte ville tjäna. Verklighetens Anna Johannesdotter i Stockholm fick plikta med livet för sin längtan efter frihet och nöjen. 1906 dog hon i lungsot på försörjningsinrättningen Grubbens gärde, 26 år gammal.

De ville inte tjäna

Prostitutionen i Uppsala var utbredd under det sena 1800-talet. Priset var högt för de kvinnor som i likhet med Ola Larsmos romangestalt Sara Kristina inte ville tjäna. Rebecka Lennartsson berättar om en verklighet genomsyrad av förtryck.