Debussy och naturen

"Musik är ett uttryck för vattnets rörelse och vindarnas lek." Orden tillskrivs kompositören, pianisten och musikkritikern Claude Debussy, som verkade hela sitt liv i Paris, där han mest umgicks med författare och målare. En i bekantskapskretsen var symbolisten Stéphane Mallarmé, vars dikt L'après-midi d'un faun, (En fauns eftermiddag), han tonsatte, ett musikstycke som i sin tur till exempel inspirerat den nutida italienske författaren Antonio Tabucchi till en amorös berättelse i Sogni di sogni, (Drömmar om drömmar). I den boken ingår en samling drömmar som kunde ha drömts av olika historiska författare och målare och av Debussy, vars dröm utspelar sig vid havet "som han älskade mest av allt och gärna ville tillägna ett stycke musik".

Att vatten i olika skepnader och miljöer också var en stor inspirationskälla vittnar en hel del av Debussys kompositioner om. Ett exempel är symfonin La mer (Havet), och andra står att finna i hans pianokompositioner. Ett pianostycke på vattentemat är Jardins sous la pluie, (Trädgårdar i regn), där regndropparna oavbrutet strilar ner. Ett annat är La cathédrale engloutie (Den sjunkna katedralen), som inspirerades av den medeltida legenden om den djupa Atlanten utanför Bretagnes kust, som förmådde sluka hela städer, och där man i benådade ögonblick kunde få se katedralens torn sticka upp över vattenytan och höra klockorna dåna när den sjönk ner i djupet igen.

En hel del vatten finns hos de franska impressionisterna inom måleriet, vilka ju ofta låter vatten spegla ljus och färger när de fångar undflyende ögonblick och stämningar i sina målningar. Med sina svävande harmonier och sin kromatik skapar Debussy ofta en motsvarighet till målarnas uppmjukade konturer och dallrande ljus. Pianostycket Reflets dans l'eau (Speglingar i vattnet) beskriver enligt kompositören den vattenrörelse som uppstår när man kastar en kiselsten i vattnet, och stycket brukar betecknas som ett impressionistiskt landskapsmåleri i musik.

Det är uppenbart att de impressionistiska målarna med sin radikala hållning hade ett stort inflytande på Debussy. Att de, till skillnad från en tidigare konstnärsgeneration, valde att ge sig ut i naturen och måla i stället för att hålla fast vid historiska motiv var något nytt. Kompositören Debussy var också en innovatör, och han bröt med traditionell harmonilära och andra "regler" inom konstmusiken.
När han gick på musikkonservatoriet i Paris, dit han antogs redan som 11-åring, betraktades han som un enfant terrible, som inte ville nöja sig med vanliga dur- och mollskalor. Han ville "dränka tonaliteten" och på pianot improviserade han fram formliga orgier av för den tidens öron skärande, dissonanta ackord, som han inte upplöste i mer välljudande konsonanser.
- Menar ni verkligen att dissonanta ackord inte behöver upplösas? Törs jag fråga vilken regel ni då använder? frågade en lärare.
- Mon plaisir, monsieur!
- Kan det verkligen vara ett nöje att lyssna på dissonanser?
- Vad som kallas dissonanser i dag kan uppfattas som konsonanser i morgon, svarade Debussy. Han blev sannspådd och hans nya sätt att använda sig av dissonanta och ofullständiga ackord, för att "färglägga" melodier, och hans för sin tid radikala tonspråk i övrigt kom att få ett stort inflytande på 1900-talets musik. "Jag är mer och mer övertygad om att musik inte kan formas på ett traditionellt sätt", sa han, "eftersom det består av färger och rytmer."

På världsutställningen i Paris 1889 hörde Debussy en javanesisk gamelangorkester vars sjungande slagverk och rytmiska kontrapunktik fick stor betydelse för hans fortsatta tonmålande. "Till och med Palestinas kontrapunkt är rena barnleken jämfört med den man kan finna i javanesisk musik", skrev han. På samma världsutställning väckte den berömda jättevågen i japanen Hokosais träsnittsserie, Vågen och berget Fuji stor uppmärksamhet hos konstnärerna, däribland Vincent van Gogh och säkert också hos kompositören till La mer.
@3a Text ui:Claude Debussy hade som många andra i sin tid en dragning till mystiska fenomen, och han sökte på olika sätt efter förbindelser mellan verkliga och andliga världar. För honom fanns musiken inskriven i naturen, och han menade att det var musikaliskt intressantare att betrakta en solnedgång i havet än att lyssna på Beethovens Pastoralsymfoni, som han tyckte imiterade naturen för mycket ... Debussy intresserade sig också för talmystik och fascinerades bland annat av den medeltida matematikern Fibonaccis talserie 0, 1, 1, 2, 3, 5, 8, 13 ... etcetera där varje tal, från och med det tredje, är summan av de närmast föregående, och där sambanden mellan paren så småningom sägs motsvara det gyllene snittet. Fibonaccis siffror brukar också dyka upp i natursammanhang, till exempel i beskrivningar av havsvågors kurvor. I La Mer sneglar Debussy förvisso på denna talserie när han låter antalet takter i olika avsnitt motsvara Fibonaccisiffror.

Jag tycker om att föreställa mig att Debussy och van Gogh står bredvid varandra på världsutställningen i Paris 1889 och betraktar Hokosais jättevåg och förundras över dess "inskrivna" harmoni. Det må vara hur som helst med den saken, men sant är att van Gogh, som i likhet med Debussy var något av en naturmystiker, samma år målade Stjärnenatten där stjärnornas nebulosor gestaltas i form av väldiga vågrörelser. Jag googlar på Debussy + van Gogh och vad dyker upp på datorskärmen om inte Stjärnenatten till ackompanjemang av Debussys impressionistiska tonmåleri!

Debussy och naturen

Claude Debussy ville dränka tonaliteten och älskade naturen. Ingar Gadd beskriver en tonmålare med smak för vatten.