Vad har deckargenren i dag för gränser och tabun? UNT har frågat Lilian och Karl G Fredriksson, författare, översättare och ledamöter i Svenska Deckarakademien. Men de kan inte svara.
Det går nämligen inte att svara entydigt på frågan. Från Edgar Allan Poes Morden på Rue Morgue och Arthur Conan Doyles första Sherlock Holmesbok En studie i rött vid 1800-talets slut fram till idag har genren vidgats kolossalt.
– Den har inga gränser, säger Lilian Fredriksson.
Vi träffas i deras våning på Drottninggatan alldeles nedanför Carolinabacken. Bokhyllorna, som till och med finns i hallen, är överfulla. Här och där på golven är böcker travade i meterhöga staplar, som svartvita katten Semiramis med hög svansföring graciöst sveper förbi.
– Vi läser ju inte böcker enbart för nöjes skull, säger Lilian Fredriksson.
Någon egen deckare har de inte skrivit, men väl böcker om deckare. Därtill har de översatt ett flertal. Hur många de har läst, vet de inte. Men det handlar om såväl gamla författarskap som nya, hårdkokta historier och mysmysterier, samhällskritiskt och traditionsbevarande, polisromaner och psykologiserande berättelser.
– Till och med en deckardikt, Pia Juuls, säger Karl G Fredriksson, som är förtjust i den danska författaren och akademiledamotens poesi likaväl som deckare. Han citerar början:
”Far! Far, det ligger / en mand i baekken! Far?”
En spännvidd från poesi, via polis-och detektivarbete till kriminaltekniska detaljskildringar. Eller från mysiga miljöer till kakelklädda obduktionslokaler. Från själsliga våndor till kroppslig förruttnelse.
Hur man nu ska beskriva genrens vidd och djup… Den, som vill fördjupa sig i detta, kan till exempel läsa Fredrikssons studiehandledning Deckaren i skolan och den tillhörande antologin 13 lektioner i brott.
Vi försöker ringa in vad som ännu kan vara oskrivet och vilka personkategorier som man fortfarande sällan möter i deckare – som vi för enkelhetens skull beslutar för stunden att kalla alla former av skönlitterär kriminallitteratur för.
Gamla tabun gäller inte längre. Det gör inte heller katolske prästen och författaren Ronald Knoxs 10 budord för deckarförfattare:
I. Brottslingen måste framträda redan i början av boken och inte bara i slutet.
II. Lösningen på kriminalgåtan måste vara logisk utan någon övernaturlig inblandning.
III. Det är bara tillåtet att använda ett hemligt rum eller en hemlig gång.
IV. Det är förbjudet att använda gifter som är nya, okända eller inte ämnar några spår.
V. Inga främlingar med ondskefull uppsyn, särskilt inte orientaliska.
VI. Kriminalgåtans lösning får aldrig komma av en lycklig slump.
VII. Detektiven får inte samtidigt vara brottsling.
VIII. Detektiven får aldrig gömma ledtrådar eller resonemang bakom sina slutledningar för läsaren.
IX. Om en ”Watson”-figur är inblandad, får han inte dölja sina synpunkter.
X. Man ska aldrig använda sig av enäggstvillingar.
Vi funderar gemensamt och inser att det bryts mot alla dessa ”bud”. Om än sällan i en och samma bok.
Offer, förövare och detektiv i en eller annan bemärkelse, vare sig det är en polis eller en civil person, har varit huvudrollerna i deckargenren. Och är så fortfarande.
Att använda sig av små barn var förr tabu eller åtminstone ovanligt. Likaså att i detalj beskriva skändade kroppar eller sexuellt skändande handlingar. Det är inte gränser som respekteras i dag.
Så, vad är det man inte skriver om?
– Onda mödrar som brottslingar är inte ett så vanligt motiv. Och man drar sig för att utnyttja förståndshandikappade och rörelsehindrade. Sen har man inte använt sig så mycket av arbetarklassen, även om det finns undantag som till exempel Kjell Eriksson, Ulla Bolinder och Aino Trosell. Busschaufförer, rörmokare och städerskor läser man inte mycket om i deckare, säger paret Fredriksson.
De konstaterar att genren till viss del har utvecklats i takt med att rättsväsendet och polisarbetet har gjort det. Det har givit mer fakta kring brott och kunskaper om metoder i utredningsarbetet att arbeta med för författarna. De som skriver polisromaner och deckare. På samma sätt har sociologin, psykoanalysen och andra psykoterapimetoder, som har ökat kunskaperna om brottslingar, också påverkat inriktningen på deckarförfattandet.
Men även om genren i dag förefaller både vidare och djupare än på Poes och Doyles tid är det inte mycket som är nytt under solen. Berättelser om mord och svek finns det gott om.
– Det är bara att läsa Bibeln, säger Lilian Fredriksson.
– Eller berättelsen om kung Oidipus, kontrar Karl G.
När jag avslutningsvis frågar dem om deras egna favoriter, förstår jag snabbt att frågan är fel ställd. Det finns för många att välja bland. Lika många som genrens olika grenar och underavdelningar.
Nämn några få! Aktuella.
– Mari Jungstedt är okej. Roslund och Hellström har ett särskilt sound. Åsa Larsson är den intressantaste stilisten av de svenska, säger Lilian Fredriksson.
– Vi har fått en hel uppsjö svenska deckardrottningar sedan 2000-talets början, säger Karl G Fredriksson, men återvänder för egen del helst till danska Pia Juul.
– Och Faïza Guène med den lilla boken Sista beställningen på Balto, säger Paret Fredriksson unisont. En bok där det är den döde själv som berätta.
Kan deckargen ren utvecklas längre än så?