Deftones: Koi no yokan

Deftones har alltid närt ett expansivt sound, ett slags drömsk metallifierad rock med viskningar, rop och skruvade gitarrer. Lite som att kisa mot världen genom en glasmålning i ett blyinfattat fönster, och tänka på Ingmar Bergman kanske. På sjunde fullängdaren gör de allt bättre och mer varierat än någonsin. Deras patenterade kontrastverkan mellan skir viktlöshet – ledd av Chino Morenos fjädrande röst och Abe Cunninghams svävande trumspel – och plötslig gravitation medelst förkrossande effektivt tungriffande når närmast livsfarliga höjder. Efter några lyssningar ligger man där med utsträckta armar och tillplattad kind mot golvet, som om man lyssnade efter en annalkande fara. Och lyfter sen igen.