En av fredagens nyheter handlade om att en medlem i Pussy Riot, Nadesjda Tolokonnokova, nu kan komma att friges då halva strafftiden gått. Samtidigt meddelades det att hon skänker halva sin fängelselön till arbetet för hiv-prevention. Och genast tänker jag på Alice Paul.
Jag har hennes namn i huvudet då jag nyligen såg en HBO-dramadokumentär, Iron jawed angels, om kvinnliga rösträttskämpar i USA. Kvinnlig rösträtt skrevs in i den amerikanska konstitutionen ungefär samtidigt som Sverige fick allmän och lika rösträtt, 1920 respektive 1919 – det första demokratiska valet i Sverige ägde rum 1921. Men striden var lika hård i USA som i andra länder, med polisvåld mot demonstranter, fängslanden, brutal tvångsmatning, hot och förlöjliganden. Samt mod och politisk uppfinningsrikedom från rösträttsaktivisternas sida.
Alice Paul var en av de mest frispråkiga och fängslades för en fredlig demonstration utanför Vita huset. Man känner igen Alice Paul och hennes kamrater i Pussy Riot. Själva jämförelsen gör mig optimistisk: vem står för framtiden – Alice Paul eller hennes våldsbenägna och föraktfulla motståndare? Vem tror vi kommer att ges rätt om tio, tjugo, hundra år – Putin eller Pussy Riot?
Det finns en hel del att lära sig av rösträttskämparnas historia. En självklar insikt är att demokratin aldrig är gratis. Någon har kämpat och tagit risker för de rättigheter du har i dag. Någon annan gjorde jobbet åt dig. Vilket jobb kan du själv tänka dig att göra?
En annan insikt är att den tidens kvinnliga rösträttskämpar inte heller förstod vidden av den frihet de slogs för. Så hade många vita amerikanska kvinnliga rösträttsaktivister svårt att släppa in svarta kvinnor i rösträttsrörelsen, då det skulle ”försvaga deras sak”.
En pionjär för svarta, kvinnliga ”suffragetter”, journalisten Ida Wells- Barnett, fick mer eller mindre tränga sig in i demonstationsleden och tolererades knappt. Det var samma sak när svenska, manliga rösträttskämpar talade tyst om kvinnlig rösträtt, för att ”inte skrämma bort folk”.
Och här finns den andra lärdomen att dra. Demokratins kärna är en radikal idé om jämlikhet. Demokratin handlar också om att avstå makt, att dela den – och makt stavas alltid resurser. Det verkar som om de som inte förstår detta ofta får se sig omsprungna av historien, så som USA:s president Wilson fick se sig omsprungen av Alice Paul. Och Alice Paul i sin tur av Ida Wells-Barnett. Just därför tror jag också att det är Putin som på lång sikt kommer att förlora mot Pussy Riot.
Och så skulle jag vilja se en tv-serie om svenska kvinnliga rösträttskämpar. Som en påminnelse om vad som sker i Sverige i dag.
Ola Larsmo är författare och ordförande i svenska Pen-klubben, bosatt i Uppsala