Lyssna bara på Musorgskijs tondikt En natt på Blåkulla, där demoner bjuder upp häxorna till virvlande dans, eller på Rimskij-Korsakovs Påsk-ouvertyr.
Efter revolutionen levde den ryska påsken farligt. Stalin ville rentav utrota denna utmanande kristna helg. På trettiotalet döptes påsken om till Pugatjov, efter mannen som ledde det stora kosackupproret mot Katarina den Stora år 1775. Pugatjov miste huvudet och blev ett av ryska revolutionens många sekulära "helgon".
Antipåskpolitiken varade fram till andra världskriget. Då lättade Stalin på kyrkans nosgrimma och släppte ut några munkar och präster från arbetslägren i Gulag, i utbyte mot att de rapporterade till KGB. Kyrkan blev en samlande nationell kraft.
Under Bresjnevs sjuttiotal kunde en hög rysk politiker knappt visa sig i kyrkan, även om han var from. I Putins Ryssland går det inte an att inte visa sig kyrkan, även om man är ateist. En god patriot ska gå i mässan, och patriotismen är nog den största religionen i dagens Ryssland.
***
Jag vet inte om man på trettiotalet bakade extra goda kakor till Pugatjovs ära, men kanske mumsade man i smyg på det traditionella påskgodiset, den mäktiga ryska saffransbullen, kulitsan, och pasjkan, en kaloribomb på keso och smör, med mycket mandel och suckat.
Före revolutionen gjorde hovjuveleraren Fabergé eleganta påskägg i guld, emalj och ädelstenar, de finaste med speldosor i. Öppnade man ägget dök det upp en guldtrast som kvittrade en vårvisa. Sådana ägg var populära som matsäck när de ryska aristokraterna flydde till väst efter revolutionen. Om flyktingarna fastnade i tullen var Fabergéägg ingen dålig valuta, och när hungersnöden kom bytte man guldägg mot hönsägg.
***
En påsk på nittiotalet besökte jag Smolnyklostret i Sankt Petersburg, nära bolsjevikernas gamla högkvarter. Jag satt i den kalla vårsolen utanför klostret och kämpade mot magvärk. Jag gnydde faktiskt högt, för det gjorde ont. Runtomkring spatserade petersburgare med videkvistar i händerna, i stället för palmblad.
Där spatserade också en dåre. Dåre är inget ord vi använder till vardags, men i den ryska kulturen finns det "heliga dårar", och det är snarast ett hedersbegrepp.
Dåren hade rakad skalle, lång, spetsig näsa och grå institutionströja. Han, eller möjligen hon, kvittrade som en fågel. I handen höll den en videkvist.
Medan petersburgarna drog sig allt längre från bänken där jag satt och gnydde slog dåren sina lovar allt närmre. Och kvittrade vänligt.
När dåren kommit riktigt nära sträckte den ut en mager hand och klappade mig på huvudet. Leende, brett och tandlöst, gav den mig sin videkvist.
Sedan gick dåren kvittrande därifrån.
Det är mitt vackraste påskminne.