Rasmus Landström är frilansskribent och kritiker: Den moderna världen ska dö

Är det inte dags att vi börjar prata om The Walking Dead nu? Ni vet, zombieserien om polisen Rick Grimes och hans grupp överlevare. I samband med att det här skrivs går de sista avsnitten av andra säsongen i amerikanska AMC och under resans gång har det alltmera tyckts mig som om den utgör kronan på verket i det senaste decenniets zombievåg. Mycket kan nog tillskrivas seriens skapare, Frank Darabont, som har en osviklig förmåga att mindfucka tittarna. Men att enbart tala om serien som en typisk Darabont-produkt vore att reducera den. Den är nämligen så bra, så fruktansvärt bra, att den säger något viktigt om vår samtid.

I andra säsongens inledning kommer de före detta poliserna Rick och Shane, med Lori, Glenn och de andra till en gård, någonstans i södra USA. Där bor en kristen familj (kväkare?) som vägrar använda vapen och som betraktar zombierna som ”sjuka”. De använder sin stora lada till att förvara de nära som smittats, i väntan på ett botemedel. På så sätt paras känslan av republikansk instängdhet och perverterad kärnfamiljsnorm med den stabilitet och trygghet som gården innebär. Det är ett närmast genialt grepp. I den andra säsongen av The Walking Dead händer något med gruppen; Rick börjar se sig som ledaren med stort l medan utbölingar möts med fientlighet samtidigt som män och kvinnor återgår till sina traditionella roller. Männen vaktar gården, kvinnorna sköter disken.

När zombiegenren populariserades i slutet av 60-talet sades det ofta att den speglade en rädsla för massamhället. Den stapplande trashanken, vars enda mål var att slafsa likdelar, sågs som en bild av den av populärkultur fördummade människan. Det var en analys som det säkert låg något i då, men med det senaste decenniets zombievåg i backspegeln tror jag att den måste uppdateras. I en av det förra årets intressantaste fackböcker, Kapitalistisk realism, skriver filosofen Mark Fisher om hur dystopier förr i tiden användes för att fantisera om alternativa sätt att leva. Men i en tid av nyliberalism och den enda vägens politik är det annorlunda. Ta en film som Roland Emerichs 2012 till exempel. I den måste hela jorden gå under i ett inferno av lågor och översvämmade jordplatåer för att en korkad amerikansk kärnfamilj ska återförenas. Det tycks lättare, konstaterar Fisher, att föreställa sig jordens undergång än ett annat sätt att organisera samhället.

På samma sätt tror jag att The Walking Dead ska ses. Det är inte, som man kan tro, en dystopisk framtidsskildring med drag av samtiden. Tvärtom är det det samtida som utgör dystopin – en berättelse om en återgång till en gammaldags livsstil där ”We take care of our own” (som Bruce Springsteen sjunger på sitt nya album) gäller. När samhällets sociala struktur repas upp sluter vi oss som musslor i våra familjeenklaver. I The Walking Dead gestaltas detta kongenialt genom en grupp överlevande, patrullerande sin gård med ett uppfläkt hagelgevär över axeln. Och deras aggressivt darwinistiska blick på omvärlden är i själva verket vår egen.kultur@unt.se