Några saker syns tydligt när man ser tillbaka på filmåret 2012: det görs många riktigt bra dokumentärer i Sverige, det blev till slut ett nytt filmavtal och det debatterades förment rasism. Likaså blev digitaliseringen av biograferna än större och det blev inget "spotify" för filmtittning trots att allt flera aktörer, som Netflix, HBO och Filmnet, kommit in på marknaden, vilket lär göra att den illegala nedladdningen ligger kvar på samma nivå.
Big boys gone bananas, Våga minnas, För dig naken, Searching for Sugarman, Palme, listan kan göras lång över svenska dokumentärer av hög klass. Searching for Sugarman kan till och med bli Oscarsnominerad. Det är riktigt roligt.
Det gjordes också flera svenska spelfilmer som kommer att stå sig: Äta, sova, dö, Avalon, Hassel Privatspanarna och Snabba cash 2 för att nämna några. Om det nya filmavtalet kommer att göra så det blir fler filmer att minnas 2013 återstår ju att se. Fler filmer av kvinnor blir det hur som helst då filmstödet kvoteras 50-50, årets bästa svenska Äta, sova, dö gjordes också av en kvinna, Gabriela Pichler. Så något större ramaskri över detta känns inte angeläget.
Det svenska filmåret hade annars ett par rejäla debattomgångar. Främst fick vi ett slags Ruben Östlunds Play-slagsmål igen: hur får man skildra icke-vita på film?. Nu var det barnfilmen Liten skär och alla små brokiga där ett välment uppslag blev föremål för den mycket hätska typen av genmälen som präglat debatterna. Likaså hamnade Olof Palme än en gång i hetluften efter att den i övrigt utmärkta filmen Call Girl pekat ut honom som sexköpare, ett olyckligt val att inte göra distinktionen mellan fakta och fiktion tydligare där. Det fungerar kanske bättre i litteraturen där det varit ett berättargrepp under längre tid. Fanns ingen anledning att spä på Palmehatet ännu ett varv. Se filmen Palme annars.
Någon uttryckte att det varit ett ganska dåligt filmår. Lite svårt att snabbt värdera det men en hel del bra film var det utan vidare, se bara på kritikernas listor här intill. En film som inte finns med där men som förtjänar att också omnämnas är The Dark Knight rises, sista delen av Christopher Nolans utmärkta Batmantrilogi, får se om han gör samma sak med Stålmannen
Men lite fascinerande är det ändå att Årets kärleksfilm handlar om - och spelas av - två 80-åringar och att Årets actionfilm är Hobbit - där man avlivar "De andra" (läs orcher) i parti och minut.