Den svenska filmen mår bra
KRÖNIKA. Filmdagarna i Malmö gav besked om att det står rätt bra till i svensk film just nu. Kvaliteten på de kommande filmerna är hög, skriver Björn Stenberg.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är väl inte direkt överraskande att trotjänaren Jan Troell återigen gjort en gedigen film. Han har ändå kammat hem flest Guldbaggar av alla och uppmärksammats mycket utomlands också. I hans nya Maria Larssons eviga ögonblick känns mästarhanden igen direkt och det blir en berättelse om ett fascinerande människoöde som också speglar de historiska skeendena under det tidigaste 1900-talet. Sjubarnsmamman Maria lyckades på något vis i sin fattigdom och hårda arbete få tid att fotografera och blev en av pionjärerna. Maria Heiskanen spelar henne med perfekt närvaro liksom Mikael Persbrandt som hennes ofta försupne kvinnojägare till man.
En positiv överraskning är också Ruben Östlunds nya film De ofrivilliga. Där berättar han i ett slags dokumentär stil om ett antal olika människor som varvas i filmen. Det handlar om grupptryck som gemensam nämnare och det tragiska blandas med en osviklig känsla för tillvarons absurditeter. Skrattet finns där bland tårarna hela tiden.
Skratt är det gott om också i Ella Lemhagens radhuskomedi med allvarlig botten i Patrik 1,5. Historien om bögparet som vill adoptera ett litet barn och finner sig stå där med en kriminellt belastad 15-åring som dessutom är homofob är skickligt gjord. Torkel Petterson och Gustaf Skarsgård är mycket bra liksom nya fyndet Tom Ljungman.
Flera komedier på gång är Måns Herngrens Allt flyter och Vi hade i all fall tur med vädret - Igen. Från båda visades bara klipp men framför allt Herngrens film om manliga konstsimmare - och 40-årskris i synnerhet - ser lovande ut,
Tomas Alfredson lyckas fint med den svåra uppgiften att föra över John Ajvide Lindqvists roman Låt den rätte komma in till film. Den mobbade Oskar, 12 år, upptäcker att den nyinflyttade flickan i samma ålder är vampyr, så där mitt i vardagen. Det blir en förpubertal kärlekshistoria som berättas poetiskt och lika vackert som hemskt. Verklighet eller fantasi? Har ingen betydelse.
Den andra filmen om nattens blodsugare, Vampyrer, har en helt annan struktur. Det är en debutfilm av Peter Pontikis. Två vampyrsystrar som jagas av ett mc-gäng är i stort sett enda rollerna i ett mörkt Stockholm i ett regntjockt november. Det är en tydlig debutfilm med smak av stämningsfull rockvideo som innehåller flera lovande grepp om den än inte är fullgången.
Pontikis skulle kanske haft samma chans som Maria Blom, mest känd för Masjävlar. Hon fick chansen att öva sig med filmen Fishy innan Masjävlar. Filmen var aldrig tänkt för biograferna men den har tagits fram nu och befunnits så bra att den släpps ut. Det är bara att tacka, Fishy är en varm och rolig romantisk komedi med fint spel av My Bodell och Daniel Gustavsson. Maria Blom kommer till Uppsala Stadsteater i höst och regisserar sin nya pjäs Blåmärken. I den har Daniel Gustavsson också en roll.
Vill man se riktig dokumentär som också är underhållande i alla sin sanna osannolikheter ska man se Bedragaren. En falsk katolsk biskop kom till Malmö för ett antal år sedan och svindlade allt och alla. Verkligheten överträffar till och med de vildaste fantasierna på bioduken.