Merete Mazzarella är författare och frilansskribent: Den uteblivna moderskyssen

När litteraturhistoriens mest berömda bakverk – Prousts madeleinekaka– uppblötts i lindblomsteet och Proust minns sina borgerliga barndomssomrar vid Atlantkusten minns han i all synnerhet hur han led varje gång föräldrarna hade gäster. Då bröts nämligen en ritual som inte fick brytas, hans mamma hindrades av värdinnebestyren från att komma upp till hans rum och säga god natt.

Gossen låg i sin säng, lyssnade efter hennes steg och väntade på en godnattkyss som aldrig kom. Det hjälper inte att mamman senare visar honom stor ömhet för berättaren kan ännu fyrtio år senare lyssna sig till de snyftningar han som barn hade styrka nog att kväva inför sin far men som brast fram när han äntligen blev ensam med sin mamma: ’I själva verket har de aldrig upphört’ konstaterar han. Minnet av sorgen förblir starkare än minnet av den medkänsla mamman visar honom.

***

Men medkänslan kan också utebli. Min mor hade ett minne från sin barndom som hon berättade veckan före sin död. Hon kan ha varit fyra eller fem år, hon och hennes ett år äldre bror, familjens minstingar, delade rum och säng. Det var läggdags och då brukade min mormor alltid komma och stoppa om dem och ge dem var sin godnattpuss men just den kvällen väntade morföräldrarna middagsgäster så mormor hade sagt att hon skulle komma lite senare, när alla gäster hade infunnit sig och hälsats välkomna. Men i sin stora brådska glömde mormor alldeles bort vad hon hade lovat.

En god stund väntade barnen tålmodigt men så började de ropa på henne – först försiktigt, sen allt högre och mer pockande. I ett moln av puder och parfym kom mormor till slut rusande upp för trappan och in i barnkammaren - men inte för att natta och pussas utan för att hastigt lyfta på täcket och daska till dem i stjärten. ”Hon hade helt enkelt glömt att hon lovat komma” sa mor lugnt. ”Men hon bad väl om ursäkt efteråt?” undrade jag. ”Nej, det glömde hon också” sa mor lika lugnt.

***

Mors upplevelse må utifrån sett ha varit svårare än Prousts men den blev aldrig någon övergivenhetens urscen – kanske för att hennes vuxenliv till skillnad från hans inte präglades av uteblivna kyssar, kanske för att hon inte blev författare.

Vad ska till för att ett barn ska bli kränkt? frågar jag en av mina yngre vänner. ”Det är så olika,” säger hon. Och så: ”För somliga räcker det med vad jag kallar mammas spegelmin.”

”Mammas spegelmin?”

”Ja, den min som alla mammor har när de har gjort sig fina för att gå ut, när de ska kontrollera hår och läppstift. Det är en min som barn kommer ihåg för att den inte är ämnad för dem, för att den betyder att mamman också har ett annat liv.”