– Det är för lite rebeller i svenska samhället. Folk är väldigt välartade numera, duktiga och snälla. Men har man en skithög hyra krävs att man tjänar ihop den summan pengar och då sitter man fast i systemet.
Är du en av rebellerna i boken?
– Det finns ju en kille som har dreads och skriver. En som är ganska perifer. Han är kanske jag, säger Uppsalabon Andreas Jakobsson, småskrattar men förnekar ytterligare likheter.
– Författare använder sig väl alltid av sina egna erfarenheter i viss mån. Men ingen av karaktärerna är jag. Det skulle inte kännas särskilt roligt att skriva om sig själv. Jag gillar fiktion och tycker det är mycket mera spännande. Men man vet förstås aldrig om framtiden, kanske kommer jag att skriva och utforska mig själv någon gång, säger Andreas Jakobsson.
Varje dag skriver han i tre timmar. Det började han med i Amsterdam för några år sedan. Där hade han mera ledigt än som frilansande journalist i Uppsala. Att skriva har han gjort sedan 18-årsåldern. I Gävle under gymnasietiden, väcktes hans intresse för litteratur och det var poeten Bruno K Öijer som gjorde honom pirrig. Från att ha våndats i plugget över att läsa en dikt inför klassen, blev det nästan veckans höjdpunkt. Sedan dess har han gått skrivarutbildningar, läst in en fil kand med litteratur bland annat och nu är den skönlitterära debuten, med "Deltidsrebellerna 1-3", ett efterlängtat faktum.
Andreas har just ätit lunch och inom kort ska han hämta sin dotter som är ett och ett halvt år på dagis. Inte ens när tiden börjar dra ihop sig märks någon stress i hans röst eller rörelser. Han är cool och verkar ha förmågan att ta det lugnt utan att bli sävlig eller ineffektiv.
Vad är deltidsrebellerna?
– De är ett skönt gäng som försöker fjärma sig från samhället och göra revolt. Men de lyckas väl inte helt, det är svårt att stå utanför samhället som man lever i. En del av dem har ju jobb till och med. Så därför är de rebeller på deltid, säger Andreas Jakobsson.
Varför handlar boken så mycket om droger?
– Jag tycker det är intressant som fenomen. Droger är ett så laddat ämne och debatten är otroligt polariserad i Sverige, säger han, som ifrågasätter att alla droger klumpas ihop trots dess olika verkningar, olika effekt och att de tas av olika anledningar.
– Men jag är verkligen ingen drogförespråkare och tycker inte att jag förskönar droger i boken. Tvärtom! I första novellen som är skriven som en enda lång mening, skildrar jag en person som tagit amfetamin och inte kan sluta prata.
Det var när Andreas Jakobson tog paus i romanskrivande som han jobbar med sedan fem, sex år tillbaka, som han återupptog att skriva noveller. Pausen behövdes.
– I en roman är det så många delar som ska passa ihop och att själv bedöma kvalitén är svårt. För att inte tappa bort mig bollar jag alltid texterna med någon. De flesta författare behöver nog den responsen. Stephen King till exempel ber alltid flera vänner läsa hans manus och ge honom feed-back.
Kan noveller vara enklare att skriva än en lång roman?
– Tja, inte generellt men personteckningarna i en novell behöver inte vara så omfattande som i en roman. Läsaren hinner ändå inte lära känna karaktärerna.
Andreas Jakobssons förra bok, "Svinnlandet" från 2015 handlar om hans erfarenheter av så kallad dumpstring och fortfarande lever han på att hämta mat som butikerna slänger. Nyligen hittade han stora mängder löjrom från Kalix i två omgångar.
– Nej, inte mer löjrom, tänkte jag, vi har ju frysen full redan. Det är verkligen helt sjuk med matslöseriet. Vi gjorde sås på gräddfil och löjrom, och käkade till mört som anses som en skräpfisk och som jag hade fiskat i Hågaån. Supergott!