Det geriatriska rockspöket är bortmotat

Det finns inte många sätt att förhålla sig till Black Sabbath: de är legender och deras eviga betydelse är omöjlig att överskatta. Punkt. Men inte slut. När de nu åter är ute på en dödsföraktande turnévända finns det faktiskt rätt många sätt att förhålla sig till bandet och deras konserter.Killarna närmar sig sextiostrecket med stormsteg, men har redan bränt snudd på nio liv var. De är ikoner och känns overkliga att se. Men ibland även stapplande, kraxande och nedbrutet mänskliga. Det är omtumlande, men inte någon nyhet.Blöt vaktnackeDet första man undrar är varför de i hela ofridens namn drar i gång showen med att spela upp ett medley av gamla klassiker som låter som att det är ihopklippt av någon tondöv, rytmfobisk mediestudent. Man får oerhört ofrivilliga förnimmelser av att man hamnat på en blöt coverkväll.Men sen strosar de äntligen in på scenen och N.I.B. från första plattan inleder som väntat. Det låter inte alls bra, men mottagandet är självklart en orgie i hänförelse. Ozzy hoppar upp och ner och ler som en nyfrälst. Rösten svajar betänkligt och dras också med ett inte helt lyckat jordkällareko. I After forever gör han sin första, men inte sista, brandkårsutryckning. Med sin alldeles speciella grace grabbar han tag i en hink vid ena högtalarstapeln och ska hysta vatten på den kokande publiken, men slinter något och häller allt i nacken på en skräckslagen säkerhetsvakt.Ökända grodhoppOzzy har på senare tid inte missat ett tillfälle att nämna vad all workout har inneburit för hans nya liv. Lika flitigt genomför han sina ökända grodhopp, som egentligen mest påminner om en glad gammal jyckes skuttande framför det saftiga köttben som publiken utgör. Ständigt spricker hans ansikte upp, han klappar händerna säger "we love you all" tusen gånger och springer på stället så att det ryker om fötterna.Mördande maffigtMen när bandet segar sig igenom Dirty Women och envisas med att gå sig blodiga i Fairies wear boots är hans ystra kärlek till scen och åhörare det enda som håller det geriatriska rockspöket stången.Den totala motsatsen råder under det monumentala signaturstycket Black sabbath: hela den skål som heter Globen badar i rött ljus, Ozzys röst är trolldom, flammande tändare blänker och man gapar som en besatt guldfisk. Det låter helt fantastiskt, mördande maffigt. Så långe man kan mala fram en sådan sanslöst effektiv stämning är nästan alla invändningar på skam. Nästan.