Gitarrvirtuosen Joe Bonamassa är lika flink i skivutgivningen som han är med strängarna. Det blir allt svårare att hänga med i alla hans projekt, men det brukar vara belönande att försöka, inte minst för de konstellationer han brukar samla ihop till, så också på nya konsertalbumet, utgivet både som cd och dvd.
Hans rötter ligger i bluesen och bortgångne Stevie Ray Vaughan var hans första och största inspiration. Nu när Gary Moore också gått den vägen kan man säga att Joe tagit över som The great white wonder.
Han startade som ett bluesens underbarn och fick redan som åttaåring vara öppningsakt för B B King och kan snart fira 25-årsjubileum som professionell musiker. Nu i mars är han fullt upptagen med att spela in fyra konserter i London som ska ges ut som en dvd-box, där varje konsert ska innehålla unikt material. Puh!
Den snart 36-årige musikern brukar ofta vara på Sverigebesök, men har ännu inte besökt Uppsala, så det är dags nu, gärna med den här akustiska ensemblen.
Trots att det är som vältalig ekvilibrist på elgitarr han gjort sig känd kan han förstås traktera den akustiska varianten lika bra. Det visar han tydligt på den här inspelningen från förra året, gjord i anrika Operahuset i Wien. Som extra roligt för oss svenskar har han dragit ihop ett brett internationellt gäng, med Mats Wester från Nordman på nyckelharpa och mandolin. Vidare finns här amerikanska klaviaturisten Alan Schierbaum på bland annat dragspel, celeste och leksakspiano, irländska violinisten Gerry O´Connor samt slagverkaren Lenny Castro från Puerto Rico.
Tillsammans har de hittat en kemi som slår igenom ordentligt. Musiken pendlar mellan renodlad blues, folk, jazz och lite klassiskt. Instrumentrikedomen gör att ljudbilden blir härligt mångsidig och även mer lekfull än vad Bonamassa brukar vara. Det märks att musikerna gillar att spela med varandra.
Lite av religiös rit känns det dock som emellanåt, särskilt när Joe på dvd-inspelningen sitter omgiven av ett stort antal gitarrer, likt församlingen runt sin predikant. Men den högtidliga känslan går över när bandet kommer loss. Då är det bara sprudlande musikalitet och spelglädje som gäller.
Svagheten är annars Joe Bonamassas sånginsatser. Han säger själv att han är glad för alla sånglektioner han tagit, men bristen på en genuin och personlig röst kan ingen sånglektion i världen ändra på. Just därför var hans samarbete med Beth Hart häromåret så bra, han stod för gitarren och hon för skönsången. Det funkar dock helt okej hr, särskilt som det ofta är instrumentalt.
Som helhet ett uppfriskande album, lite extra roligt med dvd-utgåvan även om det inte direkt är någon spektakulär show som bjuds. Däremot finns en närvaro i inspelningen som griper tag.
Blusen är över huvud taget rikt representerad bland de album som släpps, oftast i form av män med gitarr. Lyssna gärna in Bottleneck John som spelar med svenska musiker på All around man, norrmannen Bjørn Berge som får sina akustiska gitarrer att frusta ut sin lust och frustration på Mad fingers ball och holländaren Hans Theessink som lyckas med samma på Wishing well. Amerikanen Kevin Selfe lyckas återskapa det brittiska bluessoundet från 60-talet på fina Long walk home och veteranerna Andy T & Nick Nixon svänger loss på Drink drank drunk tillsammans med Anson Funderburgh.
Det kan aldrig bli för blått!