Det maj -97 på Katalin
KRÖNIKA. Det var maj 1997, övervåningen på Katalin. Jag var sexton år och jag var förälskad i Esbjörn Svensson, skriver Åsa Ericsdotter.
Åsa Ericsdotter
Foto: Nina Leijonhufvud
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det var maj, det var i början, folk trängdes om sittplatserna. Jag skulle recensera och det var förstås idiotiskt eftersom jag var sexton år och subjektiv intill förälskelse. Jag satte fem kajor mot bättre vetande och ingen fattade det men han var värd det.
Elva år senare: åska och dissonanser. Sju dagar, minst, av fallande. Eller att man ska slå det ifrån sig, trycka lurar i öronen och förneka. Den svarta glipan mellan insikten och sorgen när sista spåret slår av fast det är för tidigt, alldeles för tidigt. Det fattas takter. Förklaringar. Och man kan säga vad man vill om tiden men den läker inte mer än reporna i skivorna när man har lyssnat för mycket.
Det är fel. Det är helt fel. Ingen hade hunnit lyssna för mycket.
Jag var sexton år och jag var kär i Esbjörn sådär som andra blir kära i filmstjärnor och jag satt på första raderna i flera år och nu finns det inga första rader längre utan bara avstånd. En tom pianostol mot strålkastarna och man måste slå ner blicken genast för att stå ut. Tomhet, vad ska man säga, att man inte vet vart man ska ta vägen plötsligt, saknad, ett vatten som fryser, en märklig plats för snö? Ryggen som kröker sig men inte för att nå de rätta strängarna den här gången utan bara för att inte genast brista.
Det handlar inte bara om musik. Jag vet det. Men det finns bara den kvar nu.
Och jag vet inte om man får ta pianot med sig i himlen eller om det ens finns himlar längre, man ska nog inte lita för mycket på det. Men staplar man dom där skivorna på trave med Venedig någonstans i botten och Hamburg högst upp så når de trots allt högre än man skulle kunna tro. Eller tryck på play och du är redan uppe.
Det är en tröst, är det inte det.
Fotnot: Skivorna som åsyftas är Seven days of falling (2003), Strange place for snow (2002), Winter in Venice (1997), och Live in Hamburg (2007).