Det sjungs i tid och otid

Det börjar som en mysig familjesemester för Alvin, hans ekorrkompisar och (människo)pappa Dave på ett kryssningsfartyg i Karibien. Rätt snart laddar dock den busiga Alvin upp med hyss i värsta Emil i Lönneberga-stil. Oljade däckgolv, olovligt spel i kasinot och slutligen också drakflygning som driver ekorrarna bort från fartyget utöver öppet hav till en öde ö.

Självklart tätt följt av en panikslagen Dave men också fartygets underhållare, Pelikanen, som under den fåniga kostymen visar sig vara ekorrarnas gamle skivproducent Ian som kommit för att hämnas. Hämnden blir dock kortvarig, Ian följer själv med ner i havet och hamnar också han på ön sökande efter ekorrarna som redan hittats av öns galna invånare Zoe.

Filmens små ekorrar är visserligen söta och småroliga men gräsligt stereotypa, inte minst ur könshänseende. Alvin representerar den busiga och tuffa, Simon med de stora glasögonen den kloka och eftertänksamma, Theodor den ständigt glufsande och försynta medan flickorna mest är söta, utseendefixerade och rättrådiga. Det är så man storknar emellanåt! 

Inte blir filmen bättre av att det, som i alla musikaler, ska sjungas i tid och otid – dessutom högoktavigt och skrikigt! Det finns en onaturlighet i detta som framkallar gåshud hos mig. Och det är inte av vällust.

Och under allt vilar moralen, väl inpackad i ett ömsint och oreserverat kärleksbudskap. För barn är barn, även om de är ekorrar till utseendet. Och vuxna är de som ständigt ska stå där, fostrande och älskande. Oavsett allt.