I Försvunnen värld berättar Maja Hagerman som bekant om de arkeologiska insikter som den stora utgrävningen inför den nya E 4:an gett upphov till. En av hennes poänger är att många av Upplands vägar visar sig gå längs uråldriga, tusentals år gamla, stråk.
Att upplänningarna fortfarande rör sig i samma gamla spår säger något om de svårigheter som Uppsala kommuns fasta övertygelse om att Slottet är den bästa platsen för ett konstmuseum står emot. Det låter väl härligt att skapa ett ”kulturstråk” som tuffar genom staden, men ett stråk har en tendens att förlora sin tjusning om det inte täcks av människor i rörelse. Och att få ”kulturstråket” att ingå i Uppsalabons vardagliga rörelsemönster blir nog ganska svårt. Fast det är klart, på Kulturnatten kommer det ju att fungera. Men den träffytan kanske är i minsta laget.
***
Kommunens fixering vid Slottet har två stora problem. Dels röjer den en oförståelse inför vad Uppsala desperat behöver, nämligen en kraftfull injektion av bra konst där människor rör sig, något som är en helt nödvändig förutsättning för alla storslaget pr-mässiga drömmar om att vara den lilla storstaden. Det som fattas Uppsala är alltså inte enbart en funktionell plats att visa konst utan en yta som, håll i er nu pr-människor, med konstens hjälp förtätar och skapar en omedelbar interaktion vars nyttoeffekter sprider sig genom staden likt ringar på azurblått Mälarvatten.
Det vill säga: ett ställe där alla, inte bara en initierad publik, gärna och enkelt slinker in i förbifarten. Och dels bekräftar oviljan att tänka förbi Slottet den antiintellektuella styvmoderlighet som kommunen de senaste åren har visat konstmuseet. För hur mycket konst är det egentligen kvar i en plan som hoppas inkludera universitetet, kyrkan och så många andra samarbetspartners som möjligt.
***
I övrigt är det dock inte något större fel på idén att gräva ut borggården och skapa ett kulturellt centrum under jord. Universitetets konstsamling, som i nuläget mest är en sten om halsen för konstmuseet, kan gärna stanna där och få sällskap av en rad andra intressanta aktörer. Whites eleganta skisser har definitivt något att tillföra staden, och kommunens rädsla för att Slottet ska bli ett tomt kråkslott är i sak befogad. Men det ska inte ske på bekostnad av ett vitalt konstmuseum och Uppsalas möjligheter att bli något annat än en stor sovstad.
De senaste dagarna har också tre andra förslag, tillkomna på privata initiativ, presenterats: En ombyggnad av Nord Mills gamla fabrik, ett nybygge, Tullhuset, mitt emot stadsparken och ett på Roslagsgatan invid Konserthuset. Samtliga vore bättre för Uppsala än ett konstmuseum under borggården. Även om Urban Ceders Nord Mills-förslag delvis lider av samma problem som Slottet och befinner sig utanför det befintliga rörelsemönstret i stadskärnan, och Tomas Klangs Tullhus vid ån mest är en vision utan budget. Det bästa förslaget, Roslagsgatan, verkar dessbättre helt genomförbart och bygger på det tätare och tillgängligare utbud som Uppsala kräver. sebastian.johans@unt.se