Melodifestivalen har kritiserats för att inte vara jämställd och förra året ifrågasattes tävlingen 2013 för sitt låga antal kvinnor i startfältet. Inför årets tävling formulerade festivalens ledning därför ett mål som skulle möta den problematik som musikbranschen brottas med, nämligen att vi ser så få kvinnliga låtskrivare inom svensk musikindustri. Målet var att minst 20 procent av bidragen ska ha en eller flera kvinnliga upphovsmän. Efter en genomgång kan UNT konstatera att målet är uppnått: i 37,5 procent av årets bidrag finns minst en kvinnlig låtskrivare.
Men räcker det? Några av dem som levererat kritiken mot Melodifestivalen är Jämställd festival, en organisation som ifrågasätter mansdominansen på och bakom de svenska festivalscenerna. De anser att Melodifestivalens mål, där det räcker med en kvinna bland en grupp män, ger missvisande statistik. Och när UNT sätter sig ned och räknar personer istället för hela bidrag så visar sig en mansdominans bland upphovsmän och låtskrivare på 82 procent.
Christer Björkman började som artistansvarig i Melodifestivalen 2002 och i dag är han exekutiv producent/tävlingsproducent. Han säger till UNT att man från festivalens sida är medveten om att problemet med bristande jämställdhet inte är åtgärdat i och med årets tävling, men att man i vart fall tar sitt ansvar för en förändring.
– Vi tror inte att den här förändringen görs på en dag men det är inte vi som är "the bad guy". Vi är inte intresserade av annat än att göra situationen bättre men vi måste få med alla andra aktörer i branschen också, säger han.
Hillevi Ganetz, professor i genusvetenskap och medieforskare vid Stockholms universitet har tidigare studerat hur maskulinitet, femininitet och sexualitet formas i artistrollen. Hon menar att musikbranschen är dålig på att rannsaka sig själv och att en anledning till att de flesta låtskrivare är män beror på våra uppfattningar om vem som är musiker.
– Att vara "autentisk" är något som ses som väldigt viktigt inom industrin och det finns forskning som visar att just autenticitet är kopplat till vår uppfattning om maskulinitet. Killar får helt enkelt vara individer i större utsträckning än vad tjejer får, säger Hillevi Ganetz.
Även bland artisterna finner UNT en klar övervikt för de manliga deltagarna (72 procent) något som delvis kan förklaras med att kvinnorna framför allt hittas bland soloartisterna medan banden består av män. För Hillevi Ganetz kommer siffrorna inte som någon nyhet.
– Det handlar om historia: När rockbanden och killbanden bildades gjorde de det utifrån manliga kamratgäng. Att göra musik tillsammans var ett sätt för män att umgås, säger hon och Christer Björkman känner igen sig:
– Att killar skriver ihop finns kvar, det finns låtskrivarkollektiv som reser iväg tillsammans för att skriva. Det är en bekvämlighetsgrej som många hamnar i, säger han.
Christer Björkman känner sig, trots den bistra statistiken, ändå nöjd med att förra årets ojämlika könsfördelning förbättrats och hänvisar bland annat till att det är fler kvinnor i finalen i år. Vad problemet med en mansdominerad musikbransch beror på vet han inte men Hillevi Ganetz ser en möjlig orsak:
– Jämställdhetsdiskussioner drivs främst från statligt håll, något som innebär viss politisk styrning, och musikbranschen är en kommersiellt styrd industri. Det är privata verksamheter som kan styra sin utveckling själva om de själva skulle vilja det.
Fotnot: UNT har för den här artikeln använts sig av Melodifestivalens egna uppgifter om artister och låtskrivare. Baserat på namn, bilder och övrig information har vi sedan "räknat huvuden" och gjort indelningen män och kvinnor. Detta för att få till statistik som går att jämföra med Melodifestivalens egna siffror. Vi utesluter naturligtvis inte möjligheten att man vare sig behöver identifiera sig som man eller kvinna eller att man ser sig som både och.