Om man vill kan man väl kalla det mindre ”skrällar”, att ”Gentlemen” trots tretton nomineringar till slut bara fick tre Guldbaggar, och då för mask/smink, musik och kostym, alltså inte någon av de stora, och att Ruben Östlund med ”Turist” fick flest baggar för enskild film någonsin, sex stycken. Han vann också 10 000 kronor i ett vad med Roy Andersson om vem som skulle få flest. Jag höll absolut på den sistnämnda.
Fast mest stärker prisregnet den uppfattning jag hade i min krönika när nomineringarna kungjordes: det var ett ganska svagt svenskt filmår 2014, ”Vad det gäller upphaussade Ruben Östlunds film så lever den inte riktigt upp till de förväntningar som skapades, även om den absolut är både intressant, sevärd och välspelad. Det gäller filmatiseringen av nyblivne akademiledamoten Klas Östergrens roman ”Gentlemen” också. Roy Andersson är suverän som vanligt, även om det är långt mellan gångerna som landets specielle auteur levererar, hans ”En duva…” är mycket bra, men vi har sett tekniken i hans båda föregångare.”
Baggarna för enskilda rollprestationer är inte att invända så mycket mot annars. Sverrir Gudnason är mycket bra i annars ganska medelmåttiga "Flugparken", Saga Becker är förstås historisk som första transperson att få pris (möjligen stärker det väl tanken på att bara ha pris för Bästa huvudroll, oavsett kön) för sin fina prestation i "Nånting måste gå sönder". Birollspriserna då, Anita Wall var bra i annars sorgligt negligerade "Hemma" och Kristofer Hivju likaså i alltför uppmärksammade "Turist".
Publikens pris är närmast en parodi, och en ursäkt för att få med publikfilmerna. Vinnaren, Staffan Lindbergs ”Micke & Veronica” är habil men ganska uddlös svensk romantik komedi. ”Min så kallade pappa” och ”Tusen bitar” (inte ens nominerad) borde också ha fått någon erkänsla från 2014. Bästa utländska film, tja, "Två dagar, en natt" var en stark bioupplevelse, men filmer som ”Ida”, ”The Grand Budapest Hotel” och ”Die andere Heimat” var klart större verk.
Petra Mede gjorde ett fint jobb som programledare och danspresentationen av de nominerade filmerna till ”Årets film” var riktigt snygg. Och visst är det roligt med ett rejält spektakel då och då. Men varför inte ge programtid så att det räcker, det blev ett smått pinsamt slut på det hela.
Fast när SVT fortsatte med att visa dokumentärfilm från befriandet av koncentrationslägren insåg man som med ett knytnävsslag vad film kan betyda. Just de här vidriga vittnesmålen hade jag aldrig sett förut. Vem kan någonsin tvivla på att det ohyggliga har skett efter de bilderna? Länge leve filmen, som debatt, som underhållning, som allt det underbara den är!
bjorn.stenberg@nt.se