Diane Arbus och bröderna Grimm i Paris
Eftersom han betraktar barndomen som en viktig inspirationskälla, väljer Olivier Py, direktören på Odéon-teatern, att sätta upp bröderna Grimms tre ganska okända sagor i den stora salen i Ateliers Berthier.
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I Olivier Pys version blir texten väldigt rik, ibland lite för rik för den unga publiken (från och med sju år, står det på affischen). Scenografin är enkel men effektfull - en röd stuga kan förvandlas till allt man vill, och blir två palats, ett fängelse, ett slott... Flera skådespelare spelar två roller och alla spelar ett instrument! Ja, musiken är närvarande precis hela tiden: dragspel, sax, flöjt... och de vackra sångerna med sina riktigt krångliga texter, vilket man lätt kan förlåta när man hör barn som efter föreställningen fortsätter att nynna på de livligaste melodierna. Magin är ju där, på scenen, runt omkring kungen och hans söner, den allvetande ängeln och den roliga prinsessan som drömmer om kärleken; och även den förfärliga gestalten som föreställer döden lyckas vi acceptera på vår färd mot det lyckliga slutet.
I Kadist Art Foundation, ett litet galleri på Montmartre, där dörren kan öppnas till och med när det officiellt är stängt, visar man en ovanlig retrospektiv utställning av Diane Arbus' fotografier. Ovanlig, eftersom det är de tryckta bilderna man ställer ut, tillsammans med hela sidor ur 60-talstidskrifter där de publicerades, med artikeln bredvid. Hennes modeller tittar direkt in i kameran och nästan alla bilder är tagna med blixt; trots detta är det uppenbart att alla dessa människor har bjudit på något mycket innerligt och intimt, att fotografen har lyckats fånga deras själ. Den teatraliska, 71-åriga Mae West, som förblir den eviga femme fatale, och hennes motsats, Miss Cora Prat, som klär ut sig till en löjlig, ful, överdrivet romantisk personlighet, för att roa och provocera. Den sjuke jätten Eddie Carmel med sina små, gamla föräldrar som ser ut som dockor... och andra barn, friska och sjuka, lekande och hemlighetsfulla. Diane Arbus lekte med koderna då hon skapade denna märkliga familj med tvetydiga, marginaliserade eller missbildade personer, som har så mycket att berätta.