Hela horder av svenska och finlandssvenska skådespelare läser sig igenom svenskspråkig lyrikkanon. Herkules arla stod upp en morgon och Intet är som väntanstider är så att säga bara förnamnet.
Tio cd:ar och två diktantologier i roligt kvadratiskt format, alltihop instoppat i en box. Vansinne eller genialiskt?
Det jag inte orkar läsa, lyssnar jag på. Det jag inte orkar lyssna på, läser jag. Lyssnar i bilen, läser i bussen, hoppar mellan cd:arna allt efter humör.
Jag överraskas av en Mikael Persbrandt långt från Gunvald Larsson-rollen i Beckfilmerna. Han läser en av min mammas favoritdikter, Frödings Det borde varit stjärnor att smycka ditt änne, på samma gång så taffligt strävt och varsamt förtroligt att jag nästan börja gråta.
Jag gläds åt att få höra Edith Södergran och Mikael Lybeck läsas på sjungande finlandssvenska. När jag sedan läser en samling Södergran, som stått orörd i bokhyllan i många år, känns det som om hennes röst talar ur boksidorna.
För mig är den här samlingen användbar på samma sätt som den totala Beatles- eller Bachboxen. Jag rör mig fram och tillbaka genom materialet. Allt tilltalar mig självklart inte, vare sig det gäller dikttexter eller läsningar. Men en och annan dikt, som det aldrig skulle ha fallit mig in att läsa förut, slingrar sig in i hjärnan via hörselgångarna. Minnets dammiga tradigheter från realskolan och gymnasiet omvandlas till levande dikt: Ingvar Kjellson gestaltar unge Herkules ångst och tvik inför framtiden; Gunilla Nyroos lyfter fram Hedvig Charlotta Nordenflychts Lugnet, medan Peter Haber som en vemodig kommissarie Beck läser Stagnelius Näcken och Stellan Skarsgård rosslar fram samme diktares Till Förruttnelsen.
Ett svenskpoesins smörgåsbord är detta. Ett som kan stå dukat hur länge som helst. Ingen risk att rätterna surnar eller … förruttnar.
En guldgruva för skolan därtill. De många olika skådespelarrösterna gör att dikterna blir personliga, levande. Ljudbilden kring dikterna växlar när rösterna avlöser varandra och musiken emellanåt griper in. I ena dikten Mikael Persbrant, i nästa Birgitta Ulfsson. Sissela Kyle läser, Irma Schultz Keller sjunger. Freddie Wadling läser och mummelsjunger.
Lyssnar man noga på skådespelarna samtidigt som man följer texten i de två medföljande antologierna, lär man sig också själv att läsa dikt. Aha, så långsamt kan man läsa, så pass kan man smaka på varje ord innan man släpper det vidare till sina lyssnare …
Att en sådan här satsning på lyrik görs i ett poetiskt landskap, där det förefaller som fler människor skriver lyrik (surfa runt på nätets lyriksajter!) än läser den, är storartat. Förmodligen också våghalsigt.
Men framför allt ett ambitiöst exempel på långsiktigt kulturtänkande. Kanon!
Om någonting saknas? Säkert. Det är alla antologiers villkor: att någon gör ett urval. So be it.