Videon är inte längre tillgänglig
17-årige Sohail Sallehi har inte kunnat träffa sin mamma på fem år. När saknaden känns extra jobbig skriver han dikter om henne. En av dem läste han upp på Stadsbiblioteket i Uppsala under söndagens arrangemang av Poesi utan gränser.
Ett hundratal människor hade bänkat sig framför scenen när Sohail Sallehi från Afghanistan klev upp på podiet och läste sin dikt Önskan. Han läste den dels på sitt modersmål dari, dels på svenska. Med tanke på att han varit i Sverige mindre än två år, var det en bedrift i sig att han kunde framföra dikten på svenska.
Sohail Sallehi var en av ett 60-tal barn och ungdomar som deltog i årets upplaga av Poesi utan gränser, en tävling för unga diktskrivare. Dikterna lästes på en rad språk men alltid även i en version på svenska. Han berättar för UNT att han kommit ensam till Sverige efter att ha gått igenom en flera års hård vistelse som flyktingbarn i Grekland på egen hand. Han tycker mycket om att skriva poesi, något som har stor betydelse för honom.
Mamman finns kvar i Afghanistan och Sohail Sallehi säger att det är omöjligt för dem att träffas. Saknaden efter mamman är stor.
– När jag längtar efter henne känns det bättre om jag skriver en dikt, säger han.
Det här är en del av hans dikt Önskan som publiken på Poesi utan gränser fick höra:
Jag önskar jag vore ett barn
och kunde skratta från hela mitt hjärta
i stället för det här bittra leendet som dansar på mina läppar.
Jag önskar jag vore ett barn
som kunde glömma all världens smärta och sorg
med en enda kyss från min mor.
Sohail Sallehi tävlade i Poesi utan gränser på språket dari mot Zahra Jaberi som också hon kom från Afghanistan för knappt två år sedan. Zahra Jaberi, som är 15 år och går på Eriksbergsskolan, läste upp sin dikt Mitt kära land. Den handlar om hennes saknad efter sitt gamla hemland. Fast det visar sig att hon inte alls längtar tillbaka till Afghanistan.
– Nej, jag vill inte leva där. Där blir alla flickor förtryckta, säger Zahra Jaberi.
Hon berättar att hon först skrev en dikt om kärlek men den tyckte hennes mamma var opassande och sa åt henne att skriva om sitt kära land. På mycket bra svenska berättar hon att hon älskar sitt nya språk.
– Och något man älskar vill man lära känna.
Eftersom hon är flicka tilläts hon inte gå i skola i Afghanistan utan det var hennes pappa, till yrket soldat, som lärde henne läsa och skriva innan han dödades då hon var nio år, berättar Zahra Jaberi.
– När jag skriver dikter känner jag mig lugn, förklarar hon.
Men någon framtid som författare hägrar inte.
– Nej, jag tänker bli tandläkare. Det blir inte lätt men jag tror att inget är för svårt för mig.